Det känns så meningslöst att gå upp precis som det är hemskt att somna på kvällen i den stora sängen som jag brukade dela med kinesfan. Jag klarar inte av att ligga rakt, som som jag brukade. Ligger tvärsöver hela skiten och hoppas på att kunna somna. Trodde jag skulle bli tvungen att lägga mig i soffan igår igen, men jag somnade tids nog och när mobilen ringde imorse kom jag upp ur sängen på en gång. Fast snart kommer jag nog lägga mig och sova igen. Det här suger verkligen.

Jag mår verkligen värdelöst. Så jävla dåligt och jag känner mig så ensam att jag tappar lusten att fortsätta kämpa. Kanske handlar det inte längre om Syd. Kanske är det bara jag som dör mer och mer för varje sekund som jag känner mig övergiven. Skall hur som helst till psyk imorgon. Det blir nog... bra.

Ångesten som legat nedtryckt i min hals hela dagen är fortfarande existerande. Lyssnar om och om igen på Falling again med Lacuna Coil. Försökte skriva ett brev förut men det gick inget bra. Orkade inte skriva om Syd och insåg då att jag inte hade mycket annat att berätta om. Just nu känner jag mig fast. Dra upp mig härifrån, tack. Dra mig bort från det onda. Klipp av skiten som håller mig kvar här. Kickstart my heart, ffs!!

Det känns som att dagen bara blir värre och värre. Min ångest är så stark nu att jag inte längre vågar vara utan Sobril. Vill skära. Slå. Förstöra. Gråta skallen av mig för att han inte längre är min. Hata hata hata. Jag känner mig så konstig sedan han försvann. Jag känner mig så ensam. Den här jävla ensamheten... Såhär jobbigt har det inte känts tidigare. Ingen nyckel i låset och en vacker underbar kines som stiger in i hallen och blir attackerad av hundarna. Men han var ju alltid (nästan i alla fall) grinig när han kom hem. Jag borde inte sakna det där. Men jag gör det. Jag saknar hans spelande vid datorn. Jag saknar hans kramar. Jag saknar hans ögon. Jag saknar hans kropp. Jag saknar hans humor. Jag saknar oss.

Kommer jag någonsin att fatta vad som hänt? Åh, vad jag älskade honom!

Jag kom upp efter tio. Alldeles för sent. Så fort mobilen ringde valde jag att sova vidare. Varför? För att jag drömde om dumma jävla Syd inatt. Och i drömmen var det som det var mellan oss innan jag fick veta att han äcklat sig med sin chilenare. Hur han var då? Jaaa, han ville inte att det skulle vara slut, han ville ha en paus. Han fortsatte gosa med mig. Sånt där. Jag somnade för sjutton i hans famn! På fedagen - dagen innan jag fick reda på allt - badade vi tillsammans. Alla de där dagarna öppnade jag mig som aldrig tidigare och kämpade för att få honom att inse att han också ville kämpa. Undrar hur mycket han njöt av att se mig plågas?

Så idag går jag omkring och hatar mig själv. Frågade M vad det är han egentligen gillar med mig och fick till svar att han är ute efter mina hundar och min teve :P Han lyckas få mig att le på en gång. Det är helt otroligt. Varför kan jag inte få drömma om honom istället? Eller något annat som inte sätter så negativa avstamp i resten av min dag?

Nåja. Har fått en paket avi alldeles nyss. Mitt pyjamas, nya trosor och BH från Ellos har anlänt. Jag hoppas att det kommer passa! =)

Ringde morsan på mobilen. Hon var tvungen att lägga ifrån sig telefonen ett tag och där kom den! Hans förbannade jävla röst! Syds röst. De jobbar ju tillsammans. Och nu sitter jag och tjuter som den bebis jag är. Fan. Kan jag leva i min illusion så länge jag slipper se och höra och träffa honom? Fan fan fan. Fan ta dig Syd. Jag hatar dig.

Jag nästan vet att jag kommer hamna på badrumsgolvet med ett rakblad. Har tagit Sobril nu. Är livrädd. Blir förbannad. Arg. Hatar att jag skall vara såhär. Jag vill bara vara i funktion. Dra bort den där jävla hinnan över ögonen som skriker ur funktion och bli frisk. Mina humörsvängningar kommer bli min död.


I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know
Goes away in the end
You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

I wear this crown of shit
Upon my liar's chair
Full of broken thoughts
I cannot repair
Beneath the stains of time
The feelings disappear
You are someone else
I am still right here

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know
Goes away in the end

You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
If I could start again
A million miles away
I would keep myself
I would find a way

P.S. Trent Reznor är min karl

Syd var hos bitch-Malin inatt. Hade sex med henne. Så nu är han borta. Nu tänker jag inte ens försöka. Om han ångrar sig är det han som får komma krypandes tillbaka. Jag har gjort så mycket för att underlätta för honom och han bara spottar mig rätt i ansiktet. Han är äcklig. Och jag funderar på vem fan det är jag varit tillsammans med i 1½ år, för inte är det här den Syd jag har känt.

Jag känner mig så förådd. Och jag kan inte sova. Lade mig vid fyra i natt och trodde att jag skulle vara helt slut. Men jag låg bara och ältade alla tankar. Kände ett pirr i magen, men inte av nyförälskelse utan av skräck.

Att han inte haft sex med henne är nästan värre. Det behöver inte vara känslor involverade i sex. Det de har hållit på med är ju fan bara känslor. Och att han har ljugit så för mig. Syd som alltid har sagt så stolt att han aldrig ljuger. Att han alltid säger sanningen hur ont den än må göra.

Den gången min mamma verkligen hajjade till på vad Syd höll på med var en tisdag då jag mådde väldigt dåligt och knappt tog mig upp ur sängen. Hon hade sagt att han kunde komma till öppning, klockan tio, så han kunde gå ut med hundarna det sista han gjorde och sedan åka hem en sväng på lunchen.
Syd kom vid öppning. Samtidigt som Malin - som inte ens skulle jobba. De kom från varsitt håll, men samtidigt och mamma frågade någonting i stil med vad han hade gjort. Ätit frukost på McDonald's svarade han och vände sig snabbt med ryggen mot mamma och mimade någonting åt Malin, som självfallet mimade tillbaka, rakt emot min mamma. Hundarna hade han gått ut med klockan åtta på morgonen.

En annan gång. Söndagen före jul. Det var meningen att Syd och jag den lördagen skulle upp på stan tillsammans och handla julklappar till Leticia, men jag hade ett enormt bråk med mina föräldrar och orkade inte. På söndagen åkte vi hem till mina föräldrar så var jag och hundarna hos dem medan Syd gick upp på stan för att handla julklappar, både dem åt Leticia och även åt mig.
Syd träffade Malin då. De hade träffats för en fika och inte ett ord om det för mig. Allt detta hemlighetsmakeri gör mig illamående, speciellt när jag hör Malins röst i mitt huvud som säger: Om han vore din pojkvän skulle han ju ändå inte vara hos mig.

Mamma har känt så mycket på sig, men inte vågat säga någonting till mig. Både hon och pappa har ställt Syd mot väggen och fått honom att lova att han talar sanning, men han har ljugit dem rätt upp i fejjan. Och han har ljugit mig rätt upp i fejjan. Han fick mig att tro att jag var fånig när jag sa att Malin flirtade med honom. Han gav mig dåligt samvete när han påpekade att jag fan inte litade på honom. Och han gav mig dåligt samvete för att jag hade (har) så bra kontakt med Chinya.

I fredags kväll tog han med sig en påse kläder och sa att han skulle till Askersund och sova där. När mina föräldrar skulle komma och hämta mig för att ta med mig på stan och köpa Syds födelsedagspresent - hade mamma en känsla av att de skulle åka förbi Malins hem. Och där stod Syds bil. Hon frågade om han själv ville berätta det för mig eller om hon skulle göra det. Han sa att han ville göra det själv, men tydligen tog det för lång tid. När mamma och pappa kom för att hämta mig syntes smärtan starkt i båda deras ansikten. Jag stod bara och skrek rätt ut på parkeringen.

Jag vill veta vad som är sanning och vad som är lögn. Vad han har hållt på med hela den här tiden. Men han undviker svar och när jag misstror honom blir han sur. Jag trodde aldrig att Syd skulle göra såhär mot mig.

Jag undrar vad dem har talat om. Har han berättat om vilket psykfall jag är? Hur hemsk jag är? Har de suttit och skrattat bakom min rygg? Malin lät i alla fall hemskt skadeglad på telefon när jag talade med henne igår.

Nu maler tankarna. Är han hos henne nu? Hur kunde han välja just henne? Malin som är så korkad. Det är inte bara jag som tycker. De andra på jobbet tål henne inte, men Syd tycker av någon anledning annorlunda. Och det är konstigt. Och skrämmande. Han brukar inte ha något tålamod med korkade människor.

Jag skall försöka sova nu, men jag tror det kommer misslyckas. Syd, om du läser det här. Vi måste verkligen tala. Jag skiter i hur svårt du har det just nu. Det är du själv som försatt dig i den här sitsen, inte jag, och jag kräver svar. Ärliga svar.

Jag vågar inte sova. Jag är livrädd för att lägga mig utan Syd. Och det spelas en låt han brukade sjunga på. Jag inbillar mig att alla mörkhåriga tjejer jag ser ser ut som Malin. Jao, jag plågar mig själv ganska rejält. Men jag måste försöka sova nu. Snart i alla fall. Men jag önskar att han var här.

Emellanåt känns det okej. I nästa är jag gråtfärdig och fattar inte alls hur jag skall orka fortsätta leva. Jag känner mig så sviken. Hela julen som jag gått omkring och varit relativt glad. Men allt var bara fejk. Och mamma som visste så mycket mer än hon trodde sig veta. Hennes sjätte sinne är ännu mer välutvecklat än mitt. Jag är så rädd. Och så ledsen. Hoppas att han vill ha mig igen, samtidigt som jag frågar mig själv hur jag någonsin skulle kunna lita på honom.

Han var här och hämtade hem mycket av sina saker förut. Bland annat datorn. Jag höll mig lugn. Kunde till och med vara trevlig. Jag älskar honom så mycket och jag förstår hans förvirring så väl. Men ändå är det inte rätt det han har gjort och jag förstår inte hur han kunnat göra det. Har han någonsin varit kär i mig? Tycker han fortfarande om mig? Har han känslor för den där hemska ragatan som tror att hon är guld värd? Jag ringde upp henne. Jag som aldrig talar med folk i telefon. Hon försökte trycka ned mig och få det att framstå som att det var mer mellan henne och Syd än det varit. Än det är. Eller så kanske han bara har ljugit ännu mer för mig.

Jag är så förvirrad nu. Men Malin kommer komma hit och Rebecca är här just nu. Jag önskar bara att jag kunde få känna en livsglädje.

Jag pratade med honom, men nu ångrar jag att jag gjorde det. Jag orkar inte det här. Jag orkar inte gå igenom detta. Jag orkar inte leva ett liv utan den viktigaste personen i mitt liv. Jag orkar verkligen inte.

Och så kommer jag in i en blogg med massa skärsår. Varför gör folk så? Varför visar de upp bilder? Det var det sista jag behövde se. Min arm är äcklig nog som den är redan. Att trigga igång suget ännu mer är bara dumt.
Jag är så rädd. Så rädd för att förlora honom. Om det är mitt sjuka jag som driver honom iväg hatar jag mig själv mer än någonsin.