Jag håller på och driver med hela den här borderline-grejen hela tiden, fast det i själva verket kväver mig. Sa det till Belse och ännu en gång bevisade hon hur mycket mer intelligent än mig hon är. Hon sa något i stil med att jag använder ironin för att överleva. Och det är ju faktiskt sant. Men jag blir så trött på mig själv, då ironin tycks vara det enda jag visar utåt. Jag vill ju att människor skall ta mig på allvar. Inse att jag emellanåt faktiskt kvävs i mig själv och inte tror att jag kommer överleva.

På torsdag skall jag på informationsmöte om DBT-centret. Både mamma och pappa kommer följa med mig och det känns bra. Jag är inte sådär negativ längre som jag var från början. Kanske det faktiskt kan leda till någonting bra.

För övrigt mår jag riktigt pestigt just nu. Känns som en omöjlighet att överleva. Snälla, skänk mig lite styrka!