Om ditt barn skär sig, ge då fan i att bli förbannad. Kom inte med hot om utegångsförbud och dylikt. Jag förstår om ni känner er besvikna och ledsna. Rädda kanske, men ni får inte visa ilska! Det förvärrar bara. En person som mår så dåligt att den tar till självskadebeteende för att lätta på smärtan, behöver minst av allt känna ilska från andra. Det ökar bara på föraktet för sig själv vilket troligtvis leder till ännu mer självskada.

Ta inte ifrån barnet rakbladen. Rena, nya fina rakblad är fan så mycket bättre än en sax som varit varfan som helst eller något annat vasst barnet lyckats komma över. Kanske rostigt.

Försök inte hindra barnet från att skära sig, det förvärrar bara. Visa istället förståelse och framför allt: visa kärlek. Visa att du finns där och bryr dig, att du älskar ditt barn, för vet ni en sak? Det är inte alltid så självklart för det där barnet att ni älskar dem, även om ni säkert tror det.

Samma saker gäller såklart även om barnet är vuxet. Självskadebeteende handlar inte om ett extremt uppmärksamhetstörstande. Det handlar om överlevnad.

Jag håller på och driver med hela den här borderline-grejen hela tiden, fast det i själva verket kväver mig. Sa det till Belse och ännu en gång bevisade hon hur mycket mer intelligent än mig hon är. Hon sa något i stil med att jag använder ironin för att överleva. Och det är ju faktiskt sant. Men jag blir så trött på mig själv, då ironin tycks vara det enda jag visar utåt. Jag vill ju att människor skall ta mig på allvar. Inse att jag emellanåt faktiskt kvävs i mig själv och inte tror att jag kommer överleva.

På torsdag skall jag på informationsmöte om DBT-centret. Både mamma och pappa kommer följa med mig och det känns bra. Jag är inte sådär negativ längre som jag var från början. Kanske det faktiskt kan leda till någonting bra.

För övrigt mår jag riktigt pestigt just nu. Känns som en omöjlighet att överleva. Snälla, skänk mig lite styrka!

Jag sov förut. Vaknade för kanske femtio minuter sedan. Är fortfarande trött. Slut. Brygger kaffe. Väntar på att mamma och pappa skall komma hit. Se om jag vågar fråga ifall de orkar gå ut med hundarna åt mig. Det beror på vilket humör dem är på. Fattar inte hur jag skall orka. Gud. Om jag ändå fick sova vidare.

Jag hatar när det inte ens gör ont när jag skär. När bladet skär genom huden och jag inte känner nånting. Varför i helvete?

dont abandon me now.
i dont wanna die.

Det finns sån tröst att finna i Sixx AM. Men jag fattar verkligen inte hur jag skall kunna orka. Hur skall jag kunna vara en bra matte när jag inte ens orkar äta? Men jag skall äta. Jag försöker nu. Jag måste det. Jag måste stå ut tills vi drar till Lysekil. Då kommer jag få hjälp med hundarna och kan sova ut och bara.... bara vara. Släppa loss dessa känslor som kväver mig. Jag vill bara ha en jävla kram. Känna tröst och trygghet.

Jag är så jävla trött, fattar ni inte det? Klart som fan att ni inte fattar då jag inte ens ger er nån chans. Jag bara fejkar på. Dissar den här bloggen mer och mer till förmån för Lovertits och i Lovertits vägrar jag skriva om min ångest. Lovertits är till för att glädja och jag fejkar på bäst fan jag vill.

Precis som jag fejkar på inför er, er som jag umgås med. Jag säger saker. Dumma saker. Saker som förminskar mig själv och mitt mående. Jag skämtar bort allt. Försöker vara underhållande och flummar bort i mig själv. Jag låter en yta ta över. Varför? För att ingen vill ha ett psykfall i sitt liv. Jag till och med skämtar bort det där jävla ordet - psykfall - när det faktiskt inte finns minsta lilla glädje i vad det innebär.

Ni tror säkert att jag tycker det är kul. Det är ju så jag får det att framstå. Jag bara fortsätter och fortsätter. Fejkar på och får er att tro så förbannat jävla mycket. Jag borde förakta er för det. För att ni är så jävla lätta att lura.

Jag sitter och skär medan jag skriver det här. Skär och gråter och lyssnar på Sixx Am. Det är min tröst. Nikkis ord. Säg fan ingenting negativt om att jag skär mig. Fejka! Låtsas som att det inte är ont i er. För fattar ni inte hur jävla mycket jobbigare jag får det när ni överväller mig med eran sorg?!!! TÄNK FÖR FAN PÅ MIG OCKSÅ! Ni behöver inte jämt få fram hur min sjukdom får er att känna. Hur fan tror ni den får mig att känna?

Och ge fan i att säga minsta negatova grej om mina hundar. Fattar ni inte att jag tar åt mig? Käft istället. För vill ni veta en sak? Om jag inte hade mina hundar så skulle jag inte leva idag. Jag hade ändat hela jävla skiten när Syd lämnade mig. Fattar ni inte det? Fattar ni inte hur ont det faktiskt gjorde när mannen som var min bästa vän svek mig så förbannat? Fattar ni inte hur skit jag verkligen mådde? Även det har jag förminskat. Skämtat bort. Inte visat mitt allvar.
Det är mina hundars kärlek som håller mig här. Eller nej, det är fan inte sant. Kami har inte ens något med det att göra. Jag älskar mina hundar mer än någonting annat, men det är Kiba, och enbart Kiba, som får mig att fortsätta- Jag älskar båda mina hundar lika mycket, men Kami skulle klara sig utan mig medan Kiba skulle gå under. Kiba är ett psykfall precis som jag och vi har ett speciellt band till varandra. Han skulle dö själsligt om jag inte fanns mer.

Jag har nog aldrig tänkt så mycket på självmord som jag gjort under de här 5-6 månaderna sedan Syd drog. Samtidigt har jag heller aldrig mått så bra som under den tiden. För bra har jag verkligen mått emellanåt. Belse piggar upp mig bättre än någon annan och att vara social har gjort mycket gott för mig.

Jag har frågat mig själv varför jag varit så trött den senaste tiden. Jävla idiot. Tröttheten kommer av att jag mår så jävla dåligt. När jag bäddade sängen började jag tjuta. Förstöra sminket som jag precis kletat på.

Fan bara ta mig på allvar och sluta vara så jävla pantade. Och skriv inte meningslösa skitkommentarer nu. För jag kan se igenom. Idag kan jag. Och just nu orkar jag bara med sanning. Äkta kärlek. Sånt.

Fyfan. Jag fattar verkligen inte hur jag skall orka.

Ångesten börjar smyga sig på så jag proppar mig själv full med Axl Rose. Ehmn. Och Manson. Han är så vacker med sin brud. Vackrare än han nånsin var med Dita. Jag försöker skriva. Fokusera. Men ingenting händer typ. Kan inte ens fokusera på Manson. Glor på bilder. Suckar. Den här bilden gör mig lycklig. Den är så fin. Han är fin. Foksera. Fokusera. Fortsätt glo på bilder. Älskar främst de gamla bilderna. Dåtids-Manson. Vacker som få här. Twigz får mig att rysa av välbehag. Karlar i smink kan med andra ord fortfarande få mig på fall. Gud vilken ångest. Jag måste fortsätta glo bilder och låtsas leva någon annanstans än just här, just nu. Fan. Jag skiter i detta.

Facebook. Från början klarade jag inte av att använda det pga ångest. Senaste halvåret har jag dock gjort det och det har gått bra. En föredetta såkallade bästis frågade hur det var med mig, vad jag gjorde. Det var någon månad sedan. Jag svarade sanningsenligt. Sjukpensionär. Bajskaka typ. Hon ignorerade det totalt.

Idag har en annan gammal bekant ställt frågan. Vad gör du nu för tiden då? Är det då meningen att jag skall ljuga? Precis som man skall ljuga när någon frågar hur läget är och man förväntas svara bra, oavsett om du dagen till ära planerar att ta livet av dig.

För några år sedan brukade mina föräldrar ljuga om hur det är med mig, om någon frågade dem. Medan de andra stod och babblade på om sina sååå framgångsrika ungjävlar som pluggat det och det och mår så och så och är tillsammans med den och den, stod mina föräldrar där med falska ångestfyllda leenden och låtsades att jag mådde bra. Vadå, psykiskt sjukdom liksom. Sånt pratar man ju inte om. Hysch hysch.

Så vad gör jag nuför tiden då? Skriver? Njae... det går inte så bra. Iof bloggar jag ju en hel del, men det kanske inte är någonting att nämna.
Läser, ja det gör jag då sannerligen. Precis som jag skär mig och blir hög av lycka av nya rakblad. Men nej, sånt skall nog inte heller nämnas.

Hur skall jag säga då? Jag menar, om jag nu övervägde alternativet lögnen. Skulle det då låta ungefär såhär ---> jorå, det är bara bra med mig. Ägnar mig åt mitt skrivandet och har två underbara hundar som jag älskar att ta långa powerwalks med? Hej hurtbulle, typ!

Eller alternativet den supersanna sanningen. Ungefär såhär: Inte särskilt bra med mig. Mitt ex som jag litade på bedrog mig så jag stod där utan vänner eller pojkvän. Har aldrig känt mig så ensam. Har två hundar som båda är ett år men helt enkelt inte tycks kunna bli rumsrena. Dessutom lider jag av en extrem ångest som gör att jag blir beroende av bensodiazepiner igen och igen och jag har en personlighetsstörning och skall förmodligen börja nån skum, daglig terapi om några månader. Ja, så hallucinerar jag tydligen också och har levt med vaneställningar. Hur är det själv?

Nej. Inte bra det heller. Men hur mycket av sanningen skall jag säga? Jag är inte ute efter att vara bekväma för er. Jag ger fan i eran bekvämlighet när det gäller min pyskiska ohälsa. Det är mig själv jag tänker på nu. Hur mycket vill jag säga? Hur skall jag förklara?

Jag är sjukpensionär sedan något år tillbaka. Har en personlighetsstörning som komplicerar min tillvaro mer eller mindre, men jag jobbar på det. Strävar efter att leva ett så humant och friskt liv som jag bara kan.
Vad gör du själv då?

Ja. Det kanske skulle funka...?

Försöker ta mig iväg till badrummet. Bada. Eller kanske duscha? Orkar fan inte stå. Just nu mår jag ganska bajskaka. Fast om jag duschar kan jag sätta mig på balkongen snart. Hm. Miniproblem blir superstora när jag mår... såhär.

Tacka vet jag gnr. HAHAHAH! Gnrrrrrrrrrr.

sitter med hakan på knäet. pillar skärsår. sånt jag gör bäst typ. skall snart ut med hundarna men kan inte riktigtslita mig från datorn än. talar med isabel och hon har allltid såmycket klokt at säga mig. hon ärså vis. känner mig alltid starkare efter att ha talat med henne ♥

Alltid, alltid, alltid analyserar jag sönder saker och ting. Ena stunden mår jag bra för att jag helt enkelt lever i nuet och uppskattar det som pågår just nu. Men i nästan stund har jag ångest och vill karva sönder mig själv för att jag analyserat sönder hela skitenoch får för mig att alla hatar mig. Jag måste sluta med det. Kan inte må dåligt för saker som kanske inte ens är sanna. Saker som kanske bara är produkter skapade av min paranoida och depressiva hjärna.

Av ett misstag vaknade jag redan klockan sju. Kiba sprang iväg och satte sig vid ytterdörren så det var bara för mig att kliva upp och ta ut hundarna på promenad. Vid en buske slog doften av sommar emot mig med enorm kraft. Det är så lungt och stilla utomhus såhär dags. Skönt. Och vädret är underbart. Om ändå mitt humör passade lite mer ihop med vädret.
  Det sket sig igår. Lade mig tidigt. Läste i gamla dagböcker. Gick upp och hämtade fil och flingor i köket. Läste lite mer. Bytte mot boken. Försökte dra mig ur det onda, destruktiva i mitt mående. Men jag hamnade i badrummet tids nog. Nytt rakblad. Genom hud. På benen. Så skönt. Se hur huden fläker upp och blodet börjar rinna.
  Idag har jag inte ångest, men jag mår förbannat dåligt. Som att jag vore bakis och visste att jag gjort något dumt under fyllan. Nu var det ingen fylla och jag vet vad det "dumma" var även om jag inte vill se det så. Fan. Jag skall försöka dölja det för mamma och pappa så gott det går. Vill inte se deras besvikna miner, ledsna ögon.

När jag mår dåligt får jag för mig att alla är ute efter mig. Vill förstöra. Infektera. Äckla. Jag reagerar med förakt och all min kärlek blir verkligen till hat. Jag blir en mänsklig bomb som exploderar vid minsta snesteg från min omgivning. Jag blir oeräknelig och odräglig. Jag borde kanske skära mig nu. Skita i allt detta. Vad andra tycker. Deras besikelser. Be alla dra åt helvete och leva rövare med folk som förstår min sjuka hjärna. Gah vad jag hatar mig själv emellanåt.

Det är läskigt när ångesten kommer. Har tagit Sorbil nu men kan inte få bort mina tankar från att skära mig. Jag har inte gjort det på 2½ vecka och nu är suget riktigt, plågsamt starkt. Vill blöda. Slappna av. Lägga mig på badrumsgolvet och sova. Känner mig ensam. Rädd. Skräckslagen. Hatisk. Är jag ensam? Bryr sig någon på riktigt om mig? Förutom mina hundar. För dem är jag alltid bäst.

Det blev bajskaka av min ångest. Sobrilande. Brevskrivande. Nu först efter min kvällspromenad känns det okej. Skall försöka tvätta ansiktet och borsta tänderna. Det är som att bestiga ett berg när ångesten är närvarande. Men jag skall klara det. Och sedan läsa. Försöka läsa. Hoppas på att det går. Att jag kan koncentrera mig tillräckligt mycket för att få in något av det som står. Måste.

Jag känner mig felplacerad. Bara kom och rädda mig. Få bort den där känslan av att inte höra till. Eller skall jag lä mig leva med den?