Openness

You are intellectually curious and appreciative of what you consider beautiful, no matter what others think. Your imagination is vivid and makes you creative. Approximately 30.8% of the population has a lower openness score than this.

Conscientiousness

You are impulsive and whimsical, and that`s OK. Sometimes decisions need to be made quickly, and you make them quicker than most! You`re zany, colourful, and just generally great fun to be with... as long as someone isn`t relying on you to get some work done. Approximately 0.4% of the population has a lower conscientiousness score than this.

Extraversion

You enjoy and actively seek out social occasions, but they`re not everything. Sometimes it is nice to step back for a while and have a quiet night in. Approximately 21% of the population has a lower extraversion score than this.

Agreeableness

People can find it difficult to get along with you as you are suspicious of their motives when you first meet. Over time though people warm to you, and you to them. That doesn`t stop you telling them "how it is" though. Approximately 1.5% of the population has a lower agreeableness score than this.

Neuroticism

You react to situations with intense emotions, and consequently you often feel anxious and depressed. You respond poorly in stressful situations. Approximately 99.2% of the population has a lower neuroticism score than this.

Någon som är förvånad? ;P

Har varit och handlat lite med mamma. Ångestgodis och några tidningar. Kaffefilter också, äntligen! Så nu är mitt kaffe fint. Hm. Nåja, jag borde nog inte sitta här mer. Ångesten bli inte bättre av det i alla fall.

  I nutid jobbar Jess som advokat. Hon är skild sedan fyra år och delar lägenhet med fågeln Fred. Frysen är fylld med pizza som hon lätt värmer upp i mikron och stoppar i sig då hon är alldeles för trött efter det krävande jobbet för att orka laga mat.

  Hon står inför ett hårt arbete då hon skall sätta dit den brutale våldtäktsmannen Ferguson. Han har ett obehagligt leende och tycks dyka upp överallt där Jess befinner sig. Plötsligt börjar panikanfallen dyka upp igen. Är faran verklig eller bara någonting hon inbillar sig?

Joy Fielding är en författare vars karaktärer jag gärna stiftar bekantskap med. Kvalitén på verken är olika. Medan vissa av böckerna är helt fantastiska är andra mindre bra. Däremot har jag aldrig varit med om att jag ogillat någon av hennes böcker.

  Ingen återvändo är inget undantag. Det är en småmysig bok med en viss spänningsfaktor och ett underhållande språk. Den vanliga mansgrisigheten som brukar dyka upp i Fieldings böcker är självfallet där, men det går att ignorera. Tyvärr kände jag mig varför förvånad eller chockad i bokens slut då alla frågor som dykt upp under läsningens gång får sina svar. Därav blir betyget en simpel trea.

Humör: Nyvaken så jag är med andra ord grinig.
Gör: Lyssnar på Placebo.
Planer: Baben + hundarna + moi skall senare dra iväg till hästhagen för att käka mat hos mina föräldrar. Innan dess skall jag få läsa, läsa, läsa. Och borde städa på skrivordet :S
Glädje: Kami ligger i buren! Frivilligt! Samma sak gjorde han igår. Helt jävla otroligt! =D

Det är sommarlov och de blivande åttondeklassarna Alexander, Jakob och Theresa möts av en slump då de anmält sig till samma sommarkurs. Det är en matlagningskurs som skall visas i teve och kocken som håller i den är Jakobs mamma Coco. De tre tonåringarna finner snabbt varandra och blir under några få, intensiva dagar nära vänner.

När sommarkursen på grund av en olycka inte längre kan spelas in, tar Theresas pappa Torleif med de tre ungdomarna ut i skärgården för några veckors slappande och lekande vid havet. Men en fara lurar i buskarna. Någon är ute efter en av ungdomarna och ger sig inte förrän denna fått som den vill...

Denise Rudberg har tidigare skrivit ett gäng chicklitt romaner och debuterade som tonårsförfattare med boken Tillsammans i maj 2007. Det är en bra och fängslande ungdomsroman med levande personporträtt och härliga karaktärer. Dialogen har dock en förmåga att fjanta till sig och känns emellanåt inte ens trovärdig.

Överlag är det dock en mycket bra ungdomsroman som får en fyra i betyg av mig. Mer såna här böcker tack!

Mig äger ingen
Åsa Linderborg

Åsas mamma lämnar tidigt hennes pappa för en annan man. Hon har dåligt samvete för sitt svek och lämnar honom det viktigaste i sitt liv: dottern. Därför växer Åsa upp med sin far. En ovanlig karl som lägger större delen av sin inkomst på alkohol och större delen av månaden tvingas ta med sig sin dotter hem till föräldrarna så de skall få i sig mat. Att borsta tänderna och tvätta sig är ingenting Åsas pappa lägger någon vikt vid. Han intresserar sig mycket för kommunism, speciellt vid den tiden på månaden då han själv inte ha några pengar.

Att uppväxten med pappan skiljer sig en hel del från en vanlig Svensson-barndom får läsaren veta redan på första sidan. Åsa tycks vara omringad av fascinerande och intressanta människor. Den söta farmodern som bara vill barnbarnet gott, den halvryska kommunistiska mamman och den berättelsetokiga farfadern som berättar lika mycket saker om sitt eget liv som är sanning som osanning.

Av alla goda recensioner boken fått hade jag ändå höga förhoppningar, någonting som för det mesta är ytterst dumt. Likaså i detta fall. Visst, Åsa skriver bra och att läsa om hennes uppväxt är både underhållande och tragiskt. Språket är väl bearbetat och berättarsättet riktigt bra, men jag kan ändå inte säga att boken för mig är ett dugg speciell. Och utan hennes pappa charmiga skumdumma sidor skulle jag nog inte ens lagt tid på att läsa klart boken. Betyget är en trea.

Humör: Känner mig febrig. Hoppas att det snart går över. Med två hundar att ta hand om själv kan jag helt enkelt inte få bli sjuk.
Gör: Käkar överbliven pizza och dricker kaffe.
Planer: Bara läsa. Har varit så mycket social den senaste tiden så nu behöver jag fan få vara för mig själv en stund.
Låt: Imperiet - Alltid rött, alltid rätt
Kärlek: Joy Fielding. Och solen!

Jag skall hitta dig en dag
(Mad river road)
Joy Fielding

Joy Fieldings relativt nyskrivna historia med den så härliga originaltiteln (Mad River Road) kretsar kring fyra personer. Jamie - en ensam kvinna som precis fått reda på att hennes pojkvän är gift, Ralph - som precis blivit släppt ur fängelse och nu skall hämnas på sin exfru, Emma - som är ensamstående mamma och tvingas byta namn på sig själv och sin son för att inte hennes exmake skall finna dem och Lily - även hon en ensamstående mamma som drömmer om att bli författare.

Dessa fyra personer kommer under några få veckor närma sig ett ödesdigert slut som bara Ralph är medveten om.

Joy Fielding kan konsten att bygga upp en spänningsroman. Att läsa om Emmas dagliga liv med sonen, Lilys kärlek till litteraturen och Jamies kärleksaffär med Ralph blir så mycket intressantare med vetskapen att allt snart kommer att gå i kras. Att den lilla vackra idyllen - även om den kanske inte är så vacker - snart kommer gå sönder, spräckas.

Språket är enkelt som så ofta annars i denna sorts litteratur och dialogen mellan de olika kvinnorna blir emellanåt lite väl puttignuttig. Dessutom känns beskrivningarna av de kvinnliga karaktärerna oerhört ålderdomliga och till viss del mansgrisiga.

Historien är väldigt spännande och mot slutet nästan olidligt. Jag trodde inte att hon skulle lyckas förvåna mig, då jag redan från början fick veta vem om var "den onde" i historien, men tji fick jag! Fielding lyckades överraska mig och det ger en stor guldstjärna i kanten. Kan dock inte ge boken ett högre betyg än 3,5 då tidigare nämnda ålderdomliga beskrivning får mig att må illa.

Humör: Levnadsglad.
Gör: Mår illa.
Planer: Sätta mig på balkongen och läsa. Senare skall pappa och jag till Rusta och köpa en kaffebryggare åt mig och kanske även besöka Akademibokhandeln så jag kan få lyxa till det med några pocketböcker ♥
Låt: Vad som helst med Placebo.
Kärlek: Män med tatueringar.

Springer mellan badrummet och datorn. Jag är sådär äckelduktig, ni vet? Peelar och ansiktsmaskar mig. Fixar muschen. Kanske även skall ge mig an ögonbrynen. Hoppa på dem och skövla ned det värsta buskaget. Men det visar sig. Jag har inte så mycket kvar av Mig äger ingen och känner för att börja läsa den där Joy Filedning-boken som ligger i hyllan och väntar på mina törstande ögon, innan det är dags för att sova. Så... ja.
Btw, jag lyssnar på Placebo ;D ♥

Camilla är en före detta fotomodell som drömt om en karriär inom musiken sedan hon var tonåring och sjöng i ett punkband. Hennes bästa vän Daniel, är en överviktig homosexuell dragshowartist som tjänar sitt uppehälle i samma videobutik som för 5-6 år sedan. Han har börjat ge upp hoppet om att finna kärleken och finner en tillfällig tröst när lillasystern Lilly flyttar upp till Stockholm och de får chans att lära känna varandra på nytt. Lilly har bestämt sig för att bli känd till varje pris och hon tänker inte låta någonting - eller någon - stå i vägen för det. I sin kamp för kändisskapet ger hon sig också fan på att förstöra för Camilla - den enda personen i världen som betyder mer för Daniel än vad hon, Lilly gör.

Jag gillade inte Mats Strandbergs debutbok Jaktsäsong och blev minst sagt förvånad när jag fick bok nummer två, Bekantas bekanta, i mina händer och insåg att jag gillade det jag läste. Mycket. Det är en sådan bok som får mig att inse varför jag faktiskt läser chiclit. De bra böckerna inom genren är helt enkelt oemotståndliga!

Strandbergs karaktärer är levande och charmiga (nåja, kanske inte riktigt alla av dem, hehe) och känns nästan som kompisar. Karaktärer jag gärna skulle spendera lördagskvällar med, dricka vin och bara snacka en massa skit. Jag måste helt enkelt ge Jaktsäsong en ny chans. Kanske även den är en guldgruva för en chiclit-älskare som mig, trots allt. Betyget är en fyra.

Förlag: Forum
ISBN: 9789170015618
Strandbergs blogg.

Humör: Superglad och sprallig. Lyckligast i världen typ?
Planer: Pappa kommer med min vagn till cykeln som jag skall få, så jag kan börja cykla med hundarna. Woho! Och sen så kommer Frida-baben och Ollie. Frida skall få höra lite hemligheter ;)
Fnitter: Jag drömde om Rose Rollins inatt. Haha. Och Alice (Alice-vän, inte Alice-L word).
Låt: TKO - Le tigre
Kärlek: Rose Rollins ♥

Ute i parken. Natt. Rebecca och jag kommer gåendes med hundarna och möter ett gäng med fulla killar i 18-19-årsåldern. Av ett misstag (?) släpper jag Kamis koppel och han springer genast iväg till killarna och börjar nafsa i deras byxor.

Skyndar mig snabbt fram och får tag i Kamis koppel när en av killarna säger:

"Jag borde sparka bort den där."

Såklart kunde inte jag hålla käften (kan jag någonsin det när folk beter sig som idioter?)

"Om du sparkar honom så sparkar jag dig" blev mitt snabba svar och killen såg förvånad ut samtidigt som han muttrade någonting ohörbart.

En annan kille går och skrattar och säger:

"Han ser ut som råttorna i mitt garage!"

"Precis som du alltså" sade jag.

Var på väg uppför gången till lägenheten.

"Om du hade bättre koll på hunden så skulle du slippa höra det!" skrek en av idiotkillarna.

"Alla kan göra misstag hurru" sade jag.

En av killarna hade kutat bort snabbt som attan när Kami kom springandes och var nu på väg tillbaka till sina kompisar. Han halvskrev att han tyckte Kami var jätteläskig. Jag hade bett om ursäkt om dem inte hade varit så jävla dryga själva.

Precis innan vi låste upp dörren till trappuppgången skrek en av killarna något drygt igen - jag minns inte vad - och jag skrek genast tillbaka.

"Håll käften!" tillade Rebecca och så smällde dörren igen om oss.

Jag råkar tamejfan alltid ut för dryga idioter. Och det är inte första gången en kille i den åldern sagt att han skulle sparka Kami och inte heller första gången jag hört att han liknar en råtta (jag har dock aldrig sett en så hårig råtta! Däremot tycker jag att han liknar en när han är nybadad, men dem har ju knappast sett honom sådan!).

Alltså, jag pallar verkligen inte med människor och definitivt inte killar i den åldern för dem är nästan jämt dryga och äckliga. Jag hoppas de får vad de förtjänar.

Ni har alla sett dem, kanske utan att lägga märke till deras existens. Sedan jag blev singel har jag uppmärksammat dem mer och mer. Ni vet, plötsligt finns alla dessa par överallt som om dem är ute efter att invadera ditt liv för att tala om för dig hur ensam du själv är som inte har någon vid din sida. Och det är vissa av dessa par jag menar. De heterosexuella paren som ser likadana ut.

Ute på min vanliga morgonrunda med hundarna stötte jag på ett av dessa par. Dem är mina grannar. Vanligtvis brukar jag inte lägga märke till dem men nu var det praktiskt taget folktomt utomhus, förutom oss. Hon ser ut som vilken Blondinbella som helst och jag skulle säkert aldrig lyckas skilja hennes utseende från någon annan av hennes kloner, och han skrämmer bara skiten ur mig med sin slajmiga utstrålning. Ni vet; äckligt hår, solbrillor fast himlen är övertäckt av moln, halvtajta jeans och fula snobb skor. Tillsammans ser dem ut som två levande modepelare, som tagna ur Vecko Revyn eller Elle.

Men det är knappast bara modenördarna som dras till den här extrema versionen av tvåsamhet. Dem finns alla där. Syntharparet, helt klädda i svarta och strikta kläder, med bitter, allvarlig och androgyn uppsyn. Rockarna med tajta jeans som sitter åt om deras spinkiga - och mindre spinkiga - bakdelar, t-shirt med ett bandnamn, converse och rufsigt hår. Snobbarna med märkeskläder, märkeskläder, märkeskläder. Jag skulle kunna hålla på i en evighet, men jag tror att ni har fattat vinken.

Belsebitchen tigger kärlek av alkis och när det misslyckas försöker hon göra honom svartsjuk. Hon berättar också om sina inspelade porrfilmer, bland annat debuten Big pig ass. Alkis snackar om att han inte får knulla får för att han är vegan och istället får hålla sig till... ehmn, bananer tror jag det var. Och Amanda påstår att hon inte drömt om att bli hora och att hon heller inte är en superraggare. Varken vad gäller killar eller tjejer.
Ni ser. Msn är händelsefyllt om lördagsnätterna ;)

Mejl från Mira:

"Jag tycker fruktansvärt illa om din psykblogg. Och, tyvärr, så är du svagare än vad jag trott. Det är hemskt..."

Mitt svar:

"vad fan är det nu som gör mig svag? meningen med lösenord till psykbloggen är att jag skall slippa få massa skit som folk. uppenbarligen var det ett misstag att ge dig lösenordet."
 
Jag kanske var en idiot som gav henne lösenordet? jag kommer byta nu, så ni som läser psykbloggen får höra av er till mig igen så jag får ge er det nya lösenordet.

Jag gick i åttonde klass när jag för första gången börja fundera över min sexualitet. Det började en ny tjej i min parallellklass. Lisa hette hon. Hade halvkort hår, piercing i näsan och en mun som liknar Blake Livelys (hon som spelar Serena i serien Gossip girl). Jag blev så betagen av Lisa. Kunde inte sluta tänka på henne och när jag lade mig för att sova om kvällarna var det henne jag hade i tankarna.

Den enda jag berättade om mina tankar och känslor för - var min vän Alice. Jag minns inte vad jag sa, hur mycket jag avslöjade eller hur jag lade fram det. Men jag minns att vi stod i en av skolans korridorer och pratade om det och att Alice var stödjande som alltid. Det var därför jag valde att berätta för henne, för att hon aldrig var dömande.

Det var först sommaren mellan nian och gymnasiet som jag faktiskt insåg att jag var (är) bisexuell. Jag var för första gången i mitt liv kär. Hon heter Emma. Hon var tre år yngre än mig, men både betedde sig - och såg ut som - att hon var något år äldre än mig. Hon var det vackraste jag sett. Med svartfärgat hår ned till hakan, fastsatt bakom öronen. Mycket svart runt ögonen, mössa på huvudet trots den ofattbara värmen och en halvt sönderskuren arm.

Hon var så vacker när hon hade på sig sina svarta byxor, vita skjorta och svarta slips. Hennes höfter, lår. Hela hon var så underbar!

Den dagen hon sa att hon inte ville offra våran vänskap för ett kärleksförhållande gick jag sönder. Det tog ett halvår innan jag lyckades gå vidare.

Jag älskar tjejer med runda, fina lår och höfter. Tjejer med spinkiga pojkkroppar. Tjejer med stora bröst och tjejer med små. Manliga kvinnor och kvinnliga män har alltid varit någonting jag dragits till. Tjejer som Katherine Moennig och Amy Lee gör mig galen, precis som killar som Miyavi och Gackt gör det.