Möte
Jag skall på ett nytt möte den 24e juni och sedan skall jag höra av mig till dem gällande om jag vill börja DBTn eller inte. Själva grejen att jag i såna fall måste skriva på ett kontrakt och lova saker skrämmer skiten ur mig. Är det nånting jag är dålig på så är det att hålla det jag lovar.
När info-människan började berätta om DBTn och borderlineproblematik kändes det för första gången som att jag faktiskt kommit nånstans där folk förstår mig. Min pappa ville veta om han och mamma gjort något fel i sin uppfostan av mig. Om det på något sätt är deras fel att jag har en borderline-personlighetsstörning. Det visade sig att det ligger i sedan födseln.
Just nu är det en massa tankar som snurrar runt i min skalle. Att börja i DBT-terapin skulle innebära en jävla massa jobbande med mig själv. De flesta av er kan nog inte ens föreställa er vad som väntar. Är jag redo för det? Ja, det tror jag faktiskt att jag är. DBTn känns som att jag för första gången får en chans att kämpa mig emot ett drägligt liv och jag ser fram emot info-mötet näst, nästa tisdag.
Jag vill jobba för det här. Jag vill verkligen.
Jävla mornar!
Jag vet inte riktigt varför jag mår såhär. Är det för att jag känner mig så ensam? Egentligen är jag mindre ensam nu än vad jag nånsin varit tidigare. Jag har så fina vänner i mitt liv för en gångs skull, och framför allt - jag har Belse. Förlåt ni andra, men jag är säker på att ni ändå förstår. Belse kommer hit och underhåller mig. Får mig att känna mig levande och förstådd. Till henne kan jag säga vad som helst utan att hon dömer mig. Hon brukar liksom förstå. Som att hon och jag har samma tankar. Nästan som att vi vore samma person.
Men ändå kommer den där ensamhetskänslan. Belse drar hem till sin familj. De tycks ha så mysigt ihop! Medan jag går och lägger mig med hundarna och alla mina spöken. Jag har aldrig tidigare trott att jag är en sån som behöver andra människor för att må bra - men nu börjar jag tänka annorlunda.
Kanske är jag inget mer än en fullblodsidiot.
Hjärta
Jag skall ut med mina hundar nu och när jag kommer in igen skall jag antingen skriva ett brev - på mina nya fina Hello Kitty-papper jag fick av min japanska brevvän Sawako - eller läsa lite chiclit. Kanske chiclit är precis vad jag behöver när jag mår såhär? Hur som helst måste jag hålla mig logisk. Inte låta rädslan och infektionen ta över. Då är det kört. Och jag tror jag är på rätt väg nu i alla fall. Alltid något.
Helvete
Men som sagt var det borta och så nu, helt plötsligt, fann jag det och lite andra smycken. Fan då. Vad skall jag göra med det? Aldrig att jag tänker ge det tillbaka till honom. Om det inte vore för allt det står för skulle jag gärna använda det. Nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra.
klicka på bilderna
uppdaterat
En början
Fast just nu känner jag för att ge upp hela skiten. Tack och lov att mina föräldrar snart kommer hem från Spanien så jag kan få lite ätbart i kylskåpet. Och nässpray. Uhk.
Uh
Hur skall jag orka med idag? Det är Ostara. Jag borde vara glad och uppåt. Inte känna för att gå och dränka mig i badkaret. Skall baka hongungskakor sedan och jag fattar inte alls hur det är meningen att det skall gå till. Helst skulle jag bara vilja sova och sova och sova. Behöver ta ett bad. Uh. En lista. Över vad jag skulle behöva göra idag:
◊ Bada
◊ Tvätta håret (GLÖM!!)
◊ Dammsuga
◊ Plocka bort skiten från vardagsrumsbordet
◊ Baka hongungskakorna
Aah... Jag orkar verkligen inte.
Det är nu helvetet börjar
Gud. Det här kommer bli svårt.
Uh
Den omänskliga rädslan
Jag måste sluta vara så rädd för allting. Ständigt denna rädsla för allt möjligt. Rädsla för att gå ut på en öppen plats och få ett panikanfall. Rädsla för att verkligen släppa in folk i mitt liv. Rädsla för det och det och det och det och det i all onändlighet. Vad blir det liksom?
Jag tror jag är inne i min tredje vecka utan att skära mig. När jag sa det till mamma som sa det till pappa kunde jag höra hur han jublade i luren. De blir så glada, så stolta! För en sånsak liksom och det är så otroligt skönt. När jag var sexton och livet verkligen började gå dåligt för mig var varken mamma eller pappa alls förstående. De var riktiga hemska om sanningen skall fram. Numera är de världens bästa föräldrar som verkligen försöker förstå mig så mycket som det är möjligt utan att vara jag.
Förut kom jag på att jag vill gå på bio. Det är ett friskhetstecken. Så länge Syd och jag var tillsammans var jag 
aldrig på bio och tanken att sitta instängd i en liten biosalong med massa läskiga människor brukade skrämma skiten ur mig. Nu lockar det mig. Det mysiga med att sitta där i mörkret och käka popcorn och njuta av en rulle.
Mitt liv har gått så väldigt mycket framåt sedan det tog slut mellan Syd och mig. Jag känner en glädje, en iver, inför framtiden. Idag slumrade jag i soffan till ljudet av lekande barn utomhus och det gjorde mig glad. Jag som brukade få sådan extrem ångest under våren och bara längta efter hösten och mörkret. Det går framåt och det skall fortsätta gå framåt. Jag skall fortsätta våga, fortsätta kämpa för ett drägligt liv och förhoppningen om att en vacker dag vara kapabel att ha ett jobb. Kanske även någon gång i framtiden vara frisk nog att skaffa barn.
Ja, jag vet inte riktigt, men mitt liv känns i alla fall väldigt ljust just nu och jag möter morgondagen med glädje. Imorgon kommer Belsebitch hit och käkar choklad och glor på kärleksfilmer och på fredag skall jag baka kladdkaka med O och gröpa runt i hans inre. Se efter vad som finns där.
Det blir fint. Och en fin kväll blir det nu också. Skall läsa klart det sista i Karin Alvtegens bok Skam. Hon är en mästarinna!
Helgångest?
Fredag- och lördagskvällar har varit väldigt svåra för mig sedan jag blev singel. Jag vet inte varför jag anser dessa kvällar jobbigare att ta mig igenom än de resterande fem varje vecka, men så är det hur som helst. När Rebecca har varit här har det gått bra, för då har jag inte känt mig så ensam.
Ikväll är jag själv med hundarna. Min plan är att bara sitta i soffan och läsa och gosa med hundarna och helt enkelt må bra. Jag är sugen på att läsa Mansons självbiografi på svenska och även min gamla favorit Junk av Melvin Burgess lockar. Toppenlitteratur båda två så vilken jag än väljer borde jag kunna få en fin kväll som håller ångesten och kvävningskänslorna borta.
Och ångesten håller i sig
Jag är farlig såhär dags
Med hjälp av råd från mina tarotkort vet jag mer än någonsin att det är dags för mig att släppa taget om det gamla. Kapa bort det som varit för att kunna påbörja någonting nytt. Det står till och med i mitt horoskop för denna vecka och jag tänker göra allt för att infria det målet. Syd och hans svek är historia. Det är dags för en ny berättelse att ta sin början.
Duktig flicka kämpar på
Oro
Varför nu?
Men det gick inte att somna så jag satte mig vid datorn och där fanns veganen och tysken och jag blev underhållen under några timmar. Tidigare under kvällen hade jag proppat i mig Sobril och karvat i armen.
Nu på morgonen har jag pratat med mamma. Hon kommer hit över lunchen. Jag känner mig så ensam. Så övergiven. Så förbannat menlös. Om ingenting lyckas hålla mig här vid datorn kommer jag säkert hamna i soffan snart igen och somna om. Jävla fanskap.
Jävla fanskap
Jag saknar honom verkligen och jag blir galen när jag tänker på det som hänt. För jag fattar verkligen ingenting. Det är inte bara mig han blivit dryg mot. Det är praktiskt taget alla. Den Syd jag kände finns inte längre. Hur sjutton kan någon förändras så drastiskt på bara några veckor?
En inre tomhet
Suck.
Har suttit och skrivit ett brev och skall snart slå mig ned i soffan och läsa lite tror jag. Om jag finner ro och inte fastnar här, lyssnandes på Edenbridge. Den här ledsenheten, värdelösheten, är hemsk. Hm. Borde förresten skriva en recension. Skall göra det innan jag tar tag i läsandet.
God kväll. Och glöm inte besöka Lettura som uppdateras väldigt effektivt! =)
Svar
Jag vill så gärna strimla honom i bitar. Äckliga jävla svin.
Idiot Mana
Men jag kommer sumpa allt för jag går och drömmer om Syd. Det är sant. Har försökt dölja det för mig själv. Levt i min egen bubbla där jag trott att jag började bli mer och mer immun mot den där vackre kinesmalaysianen. Men jag går och drömmer om att han skall ändra sig. Inse att han begått ett misstag. Ge oss två en ny chans. Och ändå vet jag inte om jag vill ha den där chansen.
Åh! Det är så jävla jobbigt. Så jävla frustrerande. Hur fan skall jag ta mig vidare härifrån? I love him so much it just turns to hate.
