Är så grubblande just nu. Sitter och skriver till en person. Jag vill så gärna ha svar. Jag trodde inte... att han var så elak. Men kanske behöver jag inte ha svar på allt jämt? Kanske borde jag bara låta det vara som det är. Jag menar, att skicka iväg det jag skriver till honom, vore praktiskt taget samma sak som att blotta mitt bröst och ge honom en kniv. Jag får inte vara så ärlig. Öppna mig så mycket.

Jag är stark. Jag tar mig förbi vad som helst, och det här är ju egentligen ingen stor grej. Jag bara önskar att jag kunde få svar. Undrar hur jag kunde döma någon så fel. Så naivt. Fan. Jag borde sluta hänga upp mig på saker och ting hela tiden. Jag mår inte bra av att gå omkring här och fundera och fråga mig själv varför i helvete han gör som han gör. Det är bara att inse fakta. Av en eller annan anledning ogillar han mig, och jag har ju faktiskt betett mig som en maniac den senaste veckan. Men jag brukar inte bli sådär besatt, det brukar jag väl ändå inte?

Jag vet inte fan.
Jag vet ingenting just nu känns det som.

Jag borde bara leva mitt liv, sluta kämpa för att nå saker som inte vill nås. Imorgon kommer Linda. Förhoppningsvis med massa böcker så då kan jag gömma mig i litteraturen under helgen. Gömma mig och tro att jag är någon annan. Dessutom har jag Sylvia Plaths dagböcker att läsa. Det blir finfint.

I flera dagar har jag gått och trott att Patric (en gubbjävel!!) dissat mig. Och jag har inte alls fattat varför. Försökt få honom att svara och kämpat, kämpat, kämpat typ. Kännt mig som en jobbig jävla idiotbrud som inte kan lägga av. Men jag kan inte lägga av med att kontakta honom, eftersom jag faktiskt inte vet om han ogillar mig, utan bara tror det. Jag behöver liksom veta, när det gäller en sån som han. 

Sen ikväll tänkte jag att nu är det slut på det hela. Vägrar han svara mig idag så skiter jag i det. Skiter i honom. Slutar fundera över varför i helvete han ogillar mig så mycket (för så verkade det ju inte när han var här med Dave och Sammy. Då var han snäll!).

Så jag skrev på msn. Och han svarade! Med en dansande jävla banan! Jag skrev igen och får bara dansande bananer till svar och fattar ingenting. Ber honom att bara säga som det är. Ogillar/ogillar inte...? Men han loggade ut från msn!
Så nu sitter jag här igen och vet ingenting. Fattar ingenting. Blir bara mer och mer frustrerad och känner för att skrika och banka och slå!

Grejen är den att jag inte brukar haka upp mig såhär vid människor. Speciellt inte såna jag inte känner.

När jag ser på min vänstra arm så vet jag att jag borde sluta. Ser jag på benen inser jag detsamma. Jag kan inte gå omkring och se ut såhär. Jag kan inte tvinga mig själv att bära stora, tjocka och heltäckande tröjor under heta dagar bara för att jag är rädd för att blotta mina skärsår.

Förra sommaren brydde jag mig inte om vilka som såg. Deras miner. Tankar. Om mig. Jag ville få dem att öppna ögonen för vad som pågår i samhället. Få dem att se att det inte "bara" är fjortonåriga brudar med uppmärksamhetsstörningar som skär sig själva.
Men numera är jag så jävla rätt. Så rädd att folk skall döma. Att jag skall bli ensam kvar. Att ingen någonsin kommer vilja vara tillsammans med mig för det jag håller på med.

Många av er som läser tänker säkert att jag bara borde sluta då. Att jag borde sluta gnälla. Andra av er som läser, ni som brukar läsa min blogg, vet att det är mycket svårare än så. Hur mycket jag än vill sluta skada mig själv. är det mycket svårare än så. Jag försöker, men jag når inte ända fram.

På kvällspromenaden samtalade jag med Hecate igen. Det är så skönt. Så fridfullt. Jag kommer nog fortsätta med det under den sena kvällspromenaden. Det är en trevlig vana.

Hm.

Bang bang.

Det känns som att de lite tyngre tankarna får hålla sig i denna blogg - och inte i Lovertits. Lovertits är liksom min kärlek, min bebis. Det infekterade får helt enkelt hålla sig därifrån. I alla fall än så länge.

Det är så skönt att känna gemenskap, samhörighet. Igår kväll hade jag sån ångest när jag var ute med hundarna tillsammans med Belse och Linda. Jag mest försvann in i mig själv och jag märkte att även Belse mådde dåligt.

Så när vi kom in igen låg vi två - Belse och jag - mest avdankade i soffan medan Linda pratade på om några negativa energier hon kände av i min lägenhet och att jag verkligen borde rena den (vet inte riktigt hur jag skall orka). Hon var smart nog att ta till världens bästa lösning på äckelkänslor och hämtade glass och tre skålar. Nånstans i alltihopa gick allting fel. Det var hockey på teve, jag sa att Finland skulle vinna. Att jag inte trodde att det fanns en chans att Sverige skulle kuna vinna.
Linda blev sur och hotade mig med att dra om jag inte höll käften. Om någon hotar mig blir jag rasande och sa återigen vad jag ansåg; att Sverige helt enkelt inte kunde vinna. Linda drog.

Varken jag eller Belse fattade riktigt vad som hände. Vi satt kvar i soffan. Tysta. Min ångest växte tills jag helt enkelt inte kunde sitta still längre. Leende för mig själv gick jag in i badrummet, satte mig på golvet och skar. Massor. Tog nya rakblad och skar, skar, skar. Ristade in HORA i ena benet och fastnade där på golvet. Det var blod överallt och jag förstod inte riktigt hur jag skulle lyckas resa mig upp.

Forsande tårar och rädsla för att Belse skulle höra mig tjuta. Rädsla för att hon skulle fatta (vilken idiot jag är. Såklart hon fattade. Antagligen förstod hon mina planer redan när jag reste mig ur soffan). 

Lyckades sätta mig på toaletten och kissa och halkade runt i blodet och kletade ned ännu mer saker. Tog mig till badkaret och sprutade ned mig själv och min kropp med hett, svidande vatten. Dyngsur klänning. Tjutande Mana.

Jag sprutade tills allt det överflödiga blodet var borta och tvingade sedan mig själv att gå upp. Lade mig i sängen. Dyngsur. Belse kom och lade sig halvt över mig. Kramade om mig. Rörde vid mig. Och det kändes så skönt. Så skönt att för en gångs skull inte vara ensam efter ett av mina skära-sönder-mig-själv-utbrott. Min kusin är helt enkelt bäst i världen och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Satt och grät en stund tills jag började skratt igen. Belse har alltid den inverkan på mig. Vi hamnade i soffan igen och glodde på underbara Detroit rock city och sjöng med i låtarna och asgarvade åt tamejfan allt. Vid midnatt gick vi och lade oss i sängen, lyssade på skivan Dave tagit med sig när vi träffades och bara pratade. Det var så skönt. En sån samhörighet. Så länge jag har henne känns det som att jag inte behöver någon annan - för hon bryr sig så fullkomligt och jag har fan aldrig varit med om att någon gjort det tidigare. Brytt sig så om mig. Fuck, nu börjar jag nästan tjuta också.

Idag tog vi cykeln till McDonald's och käkade med alla jävla människor. På vägen hem stannade vi vid Coop och köpte glass och godis. Vi kände att det var precis vad vi förtjänade. Hemma hade vi väntande cola. Och så såg vi på Detroit rock city igen och asgarvade fan lika mycket igen och jag tror vi kommer se den tillsammans snart igen. Det är helt enkelt en sån film som inte kan bli tråkig. Dessutom gillar vi samma killar. Rankar dem likadant. Det är fränt.

Inlägget handlar om samhörighet och visar sig bli kärleksfyllt babbel till Belsebub. Jag hoppas hon vet hur mycket hon betyder för mig. Om inte innan så lär hon göra det efter att ha läst det här inlägget ;)♥

Jag tycker inte om Brolle längre. Kan helt enkelt inte tycka om en människa som är tillsammans med den äckligaste människan jag vet, Elin Lanto. Fy fan.

Besöket på Krämaren idag har satt igång en rad tankar och känslor som jag inte riktigt vet vad jag skall göra med. Hade inte varit på Krämaren sedan Syd jobbade där. Det var väl i januari eller början av februari och fastän det var svårt att se honom framför mig, på riktigt, så gick det bra.
  Men Krämaren kommer nog för alltid att ha en Malin och Syd-stämpel som aldrig kommer försvinna helt. Ja, jag är fullständigt över honom nu. Det är jag övertygad om. Däremot är jag inte över hans svek. Han var den människa som stod mig närmast. Han fick veta saker om mig som ingen annan fick veta. Han var verkligen min bästa vän - även om det var en väldigt destruktiv vänskap och kärleksrelation. Han var den viktigaste personen i mitt liv och han svek mig på värsta tänkbara sätt. Klart som fan det tar tid att komma över.

Det var också jobbigt att vara där för alla människor. Här lever jag i min lilla bubbla. När jag plötsligt står där, mitt i en folksamling, så inser jag hur annorlunda och fel jag är. Att jag inte hör dit. Jag reagerar med ilska för det mesta när folk tilltalar mig. Jag är redan från början övertygad om att de faktiskt inte tycker om mig. Jag ger dem ingen chans att gilla mig för att jag redan har övertygat mig själv om att de aldrig kommer att gilla mig. Jag vill inte bli besviken. Bli sviken. Ja, jag är ett svagt fanskap. Men jag är också väldigt stark.

Jag kan inte påstå att jag mår dåligt just nu. Det känns faktiskt ganska bra, trots mitt grubblande. Var nyss ute med hundarna. Stapplade fram på mina klackar med stretande hundar och tänkte. Det var skönt. Tysk. Mörkt. Avkopplande. Inga störande moment. Ett nyförälskat par som knappt kunde släppa varandra. En tonårskille på väg hem från innebandyträning. Någon cyklist. Jag tycker nog bäst om kvällarna.

Är det någon som fattar hur rädd jag verkligen är för att bli sviken och lämnad igen?

Shit, Ollonet har verkligen fucked with my mind. Halvt raserat min världsbild (det där är inte så allvarligt som det låter). Jag känner mig så jävla förvirrad. Hur som helst har jag talat av mig med Rebecca. Wow, så klok hon kan vara ibland. Och logisk. Mycket mer logisk än vad jag är. Klartänkt. Jag är bara förvirrad och störd. Halvt körd men inte på något ångestaktigt sätt. 
 
Nåväl. Har sån förbannad L Word-abstinens att jag känner för att börja glo på säsong 4 igen. Seriöst, det vore bara stört. Och jag vill ju ha nya avsnitt, såna jag inte har sett så jag får veta vad som händer. Om jag är såhär gnällig nu, hur kommer jag då vara efter säsong 5? Kommer Buffy funka som substitut?

Det där är ett frustrerat guuuud om ni inte insett det ännu :P Typ frustrerat, uppgivet. Saker blir så komplicerade hela tiden. Jag vet inte ens om jag vågar skriva om det här. Antagligen inte. Så jag kommer gå omkring och muttra för mig själv och förbanna att ingen finns här för att lyssna. För jag kan ju inte ens se på massa L Word och njuta av alla underbara karaktärer där. Har bara halva avsnittet på sista delen i fjärde säsongen kvar att se. Säsong 5 är inte mer än halvfärdigt nedladdat. Dumt. Men jag har en chiclit-aktig bok att gömma ned mig i lite. Alltså, det är inte så att jag mår dåligt. Inte nu. Men klockan sex inatt kändes det som att världen gick under för en stund. Jag skar mig som attan så nu är sänghelvetet nedblodat igen. Så dumt. Men jag mår ändå bra just nu. Så det är ingen som behöver oroa sig för mig eller så.
  Förresten. En kul sak bara. Den där superheta asiaten som bor här någonstans - total-spanade in mig igår. Det var nästan läskigt.

Klunkar i mig kaffe, lyssnar på Placebo och snackar med Mattias på msn. Trots äckliga overklighetskänslor kan jag inte sitta still på stolen när jag lyssnar på Placebo. Dansar med överkroppen. Får energi och hoppar upp på golvet och dansar omkring så grannarna får se mig totalt lycklig. För jag är lycklig när jag dansar omkring.

Dope, guns, fucking in the streets (Revolution)
Everything will blow tonight
Either friend or foe, tonight

Jag borde kunna skriva när jag mår såhär. När energin kommer och jag tror att allt är möjligt och känner för att fria till halva världen. Varför skriver jag inte? Jag skall ju. Skriva en novell där Amy Lees skönhet är inspiration. Jag måste. Jag borde. Jag vill.
Men inte nu.

Ni har alla sett dem, kanske utan att lägga märke till deras existens. Sedan jag blev singel har jag uppmärksammat dem mer och mer. Ni vet, plötsligt finns alla dessa par överallt som om dem är ute efter att invadera ditt liv för att tala om för dig hur ensam du själv är som inte har någon vid din sida. Och det är vissa av dessa par jag menar. De heterosexuella paren som ser likadana ut.

Ute på min vanliga morgonrunda med hundarna stötte jag på ett av dessa par. Dem är mina grannar. Vanligtvis brukar jag inte lägga märke till dem men nu var det praktiskt taget folktomt utomhus, förutom oss. Hon ser ut som vilken Blondinbella som helst och jag skulle säkert aldrig lyckas skilja hennes utseende från någon annan av hennes kloner, och han skrämmer bara skiten ur mig med sin slajmiga utstrålning. Ni vet; äckligt hår, solbrillor fast himlen är övertäckt av moln, halvtajta jeans och fula snobb skor. Tillsammans ser dem ut som två levande modepelare, som tagna ur Vecko Revyn eller Elle.

Men det är knappast bara modenördarna som dras till den här extrema versionen av tvåsamhet. Dem finns alla där. Syntharparet, helt klädda i svarta och strikta kläder, med bitter, allvarlig och androgyn uppsyn. Rockarna med tajta jeans som sitter åt om deras spinkiga - och mindre spinkiga - bakdelar, t-shirt med ett bandnamn, converse och rufsigt hår. Snobbarna med märkeskläder, märkeskläder, märkeskläder. Jag skulle kunna hålla på i en evighet, men jag tror att ni har fattat vinken.

Är jag avundsjuk? Skulle kunna vara så. Jag menar, det klart jag vill njuta av den där tvåsamheten jag med. Vem vill inte det? Däremot känner jag inte för att dela garderob med min andra halva. Jag vill inte se ut som en tvilling till min partner, jag vill se ut som en egen individ som klär sig som den vill, oavsett partnerns val av kläder. Somliga kan säkert tycka att det här sött, men mig gör det enbart rädd.

Igår kväll/natt hade jag ett samtal på msn med en liten Amanda. Hon är så ung, men ändå så förståndig. Vi pratade mycket om att jag är sjuk och det är så skönt att öppna mig för nån som lyssnar. Skriver jag i bloggen vet jag ju faktiskt inte om folk faktiskt läser, och ytterst sällan får jag ju svar på det jag skriver. Amanda försöker förstå och visar respekt. Det är så skönt. Och det är stärkande. Såna saker håller mig över ytan när jag egentligen bara vill gömma mig i mig själv och försvinna för ett tag.
Jag behöver få känna den där respekten och att folk faktiskt inte tycker att jag är en idiot. För det är så lätt att jag lyssnar på mig själv och alla onda ord jag har att säga om mig själv.

Jag ringde och pratade med Mira igår kväll. Utan några tabletter eller alkohol i mig. Först trodde hon inte på mig, men efter en stund verkade det som att sanningen faktiskt gick upp för henne.

Våran vänskap har alltid varit extremt intensivt fastän vi bor i helt olika städer, långt ifrån varandra, och bara träffats en enda gång. Vi är två borderlinebrudar som ibland nästan tar kol på varandra. Min sanning gör henne illa, precis som hennes sanning gör mig illa.
  Om vi skulle bo nära varandra, umgås typ dagligen, så finns nog risken att vi skulle spåra ur totalt. Skära, supa, slåss, knulla, infektera. För jag tror inte att vi skulle kunna hjälpa varandra till någonting friskt. Vi skulle bara skada varandra. Jag är riktigt säker på det.
  Ändå är jag aldrig beredd att släppa henne. Hon är den enda som verkligen förstår mig. Hon är mitt andra jag och hon vet saker om mig innan jag själv ens vet det. Det är som att hon har en nyckel in till både min hjärna och mitt hjärta. Det är både läskigt att fint. Det känns tryggt.

Ingen skulle kunna krossa mig så lätt som hon. Och jag älskar henne för hon är ändå god. Mot mig. Hon är min.

Killar brukar vara för enkla, och tjejer för svåra. Bli medlem på en community och du får troligtvis genast erfara hur killarna kastar sig på dig (du kvinna vill säga) och kastar ur sig det ena skamliga förslaget efter det andra.
  Tjejerna däremot är så jävla svåra, så bitchiga. En tjej verkade bli mer eller mindre förbannad när mr X (jag vet inte om jag får nämna hans smeknamn nu, fast jag skulle gissa på att jag får det men gör det ändå inte) skrev till henne att hon verkade vara en halvintressant person. Genast slog bitchen till och jag förstår faktiskt inte varför. Dels var han ärlig, dels sa han ingenting elakt. Hon tyckte säkert att han borde ha skrivit att hon var helintressant, men då hade han ju faktiskt ljugit. Och finns det något elakt i hans kommentar, om ni tänker efter? Att få höra att man har någonting intressant över sig är väl alldeles underbart?
  En tjej på HTB-communityn QX skrev på sin press att hon inte svarar på mejl där det bara står att hon är söt. Man måste komma på något annat att skriva, än bara det.
  Jag höjer genast på ögonbrynen. Det är inte särskilt lätt att komma på något djupt och intressant att skriva till en helt okänd person. Om man då tycker att personen är söt, skall man inte få säga det då och ändå hoppas på svar?
  Tjejer verkar ha så många krav hela tiden. Var si, var så, annars dissar jag dig. Seriöst brudar, jag orkar inte med det och jag tror att det är många andra som håller med. Jag funderar helt på att skippa QX och låta min bisexuella sida fortsätta på sitt hetrosexuella spår, fastän jag helt ärligt lutar mer åt tjejer än killar.

Vi väljer våra egna krig. När Alkisen sa till mig att jag inte är tillräckligt snygg för att ta hans oskuld tog jag inte illa upp alls, vilket jag fått reda på att andra inte förstår. Men återigen; ärligheten. Dessutom var det inget elakt han sa. Det vore skillnad om han kläckte ur sig något i stil med: Du är alldeles för ful för att få ta min oskuld! Välj. Vill ni kriga eller leva i fred?

Det är skitläskigt att ta kontakt med tjejer. Chansen är så stor att de finner nåt fel hos dig och du blir dissad. Min erfarenhet är att killar ytterst sällan beter sig likadant. Åh, vad jag är glad att jag är bisexuell och helt enkelt inte är helt fast bland de svåra brudarna som gillar att kriga och ha höga krav. Bitcharna går helt enkelt bort för mig. Jag gillar snälla, rara, söta tjejer som använder hjärnan och ger folk en chans. En chans att lära känna.

Mamma är här. Vi skall åka till veterinären med Kiba - hans ettårsvaccination. Vi åt precis frukost och snackade lite om Syd. Hur jag får ont i magen när någon nämner honom. Jag är så rädd för vad han gör mot sig själv. Han är så extremt självdestruktiv och hur hemskt han än behandlat mig kan jag inte låta bli att bry mig.
  Vi pratade också om min rädsla för att jag aldrig kommer bli sådär kär igen. Jag föll för Syd direkt. Tänk om jag aldrig får uppleva den där intensiva kärleken igen? Skulle jag kunna ha ett sånt förhållande, där kärleken inte är lika stark som den mellan Syd och mig var? Det är skönt att få prata om det. För det känns som att jag inte riktigt har någon att ventilera mina känslor gentemot Syd med. De flesta fördömer honom totalt och det han gjort. Men Syd äcklade sig inte med Malin särskilt länge under vårat förhållande. De började typ den 16e december eller så. Det tog slut den 25e.
  Nej, jag försöker inte försvara honom. Jag försöker bara se klart. Se sanningen. Och sanningen är den att jag alltid kommer bry mig om honom, oavsett vad som händer.

Jaja. Det är dags för mig att klä på mig nu. Känner inte direkt för att komma till veterinären i pyjamas :P

Jag tycker verkligen om honom och det är ju allt annat än bra. I alla fall när jag deppar ned mig och känner för att spy på allting. Men å andra sidan är det bra när jag som nu, faktiskt mår bra ändå. Fastän han inte... är sån. Eh, ni fattar? Jag blir som ett fnittrigt litet barn som dyrkar en idol på väggen. Alltså, en poster på väggen. Ja, ni fattar väl det också antar jag...? 
  Hur som helst. Jag måste få bort dem här känslorna för det är verkligen inte bra de stunderna jag blir sådär nere och stoppar i mig Sobril. Jag vet ju att det knappast är världens undergång. Men ändå har jag ett sånt där sug. Ni vet. Jag tänker sådär... att om. Om han hade känt annorlunda för mig så hade ju det varit underbart. Riktigt fint faktiskt. 
  Men jag borde ju inte, får inte, tillåta mig själv att tänka så, för då blir det ju bara ännu jobbigare när jag vaknar upp till verkligheten och vet att det aldrig kommer bli så.

Så från och med idag är jag kär i Miyavi. We're getting married next week.

"I'm as fake as e wedding cake"
Marilyn Manson

Jag har suttit och läst ett tag medan jag messat med Ollonet. Han kan läsa mig så jävla bra. Jag är inte van vid det. Det är läskigt. Ger honom ett övertag som jag helst skulle se att jag själv hade. Är detta positivt eller negativt? 
  Nu skall jag borsta tänderna och sedan lägga mig i sängen och läsa tills det är dags att sova.

"I never said to be like me, I say be yourself and make a difference."
Marilyn Manson

Jag älskar när människor är sig själva fullt ut, trots motgångar. Jag tror att alla som följer sin egen väg då och då stöter på små eller stora motgångar. Jag kan ta mig själv som exempel. När jag stod upp för min åsikt att jag gillar killar i smink och klänningar, trots att tjejerna i min klass stönade fram hur störd och dum i huvudet jag var som tyckte så. Jag fortsatte hålla fast vid min åsikt. Fortsatte sätta upp bilder på Manson i mitt skåp trots alla elaka kommentarer och de gånger någon rev sönder bilderna.

Manson går också att ta som exempel. Det finns väl knappt någon människa som inte har någon åsikt om honom. Vad han än gör så väcker han uppmärksamhet. Många kan tycka att han går för långt när han river sönder biblar på scen. Andra kan tycka att han går för långt när han säger en eller annan sak. I texterna finns mycket ord och meningar att haka upp sig på om man så vill. Hans konstverk är väl också mer eller mindre upprörande för olika människor.
  Men det gäller att tänka efter innan man skriker ut vilken idiot Manson är. Varför river han sönder biblarna? Varför säger han som han säger och gör som han gör? För jag kan lova er alla att Manson är så långt ifrån en idiot som man kan komma. Han är klok, intelligent och han är en underbar förebild.

För att ta ett litet mindre exempel kan jag ju välja huvudpersonen i Dirty dancing 2 som jag precis såg klart på. I början vägrar hon ligga vid poolen och sola och snacka skit om servitörerna med de andra rikemansbarnen och inriktar sig istället på sinastuder. Trots all skit hon får från de andra tjejerna och även från sin lillasyster. Och senare i filmen kämpar hon med dansen fastän hon vet att föräldrarna verkligen skulle ogilla det ifall de visste vad hon sysslade med. Det kan ses som en ganska liten grej, men tänk efter. Egentligen är det tjejen gör väldigt stort. Att gå emot alla i sin omgivning. Det hon gör är väldigt harmlöst och alla som stör sig på det borde verkligen börja tänka om.

Jag har ofta svårt att vara mig själv. Dels på grund av min personlighetsstörning men också för att jag är livrädd för att inte bli accepterad. Som denna Jack off Jill-text:

"I'm not afraid of speaking my mind.
I'm just afraid of beeing ignored."

Jag älskar att provocera människor som beter sig idiotiskt men samtidigt gör det mig skräckslagen. Skräckslagen för att bli ensam. Den där värsta paniska skräcken för att vara ensam har börjat lägga sig. Frieda mår dåligt idag och jag skulle gissa på att hon inte kommer hit ikväll. Hade det varit för några veckor sedan hade jag troligtvis fått ett anfall och varit skräckslagen. Nu är jag lugn och kan faktiskt se det fina i ett ensam glo på Melodifestivalen

Jag måste börja läsa mer såna böcker som jag själv vill skriva. Komma igång med skrivandet. Jag har många viktiga berättelser att berätta för omvärlden. För precis som Manson uppmanar strävar jag efter att vara mig själv och göra skillnad.

Jag fattar inte vad det är Syd håller på med. Jag får se på från sidan hur han förstör för sig själv mer och mer och det finns ingenting jag kan göra. Jag bryr mig fortfarande om honom. Det kommer jag troligtvis alltid göra, så därför gör det ont i mig när jag får höra ännu en idiotisk grej som han gjort. Det är som att han medvetet driver sitt liv så långt ut i skiten som han kan. Jag är allvarligt orolig för honom och vad han kan tänkas göra mot sig själv härnäst. Men hur sjutton skall jag kunna hjälpa någon som så uppenbart inte vill ha min hjälp?