Jag känner att det finns saker jag vill förklara. Gällande Syd och mig. Vårat uppbrott. Syd har alltid haft en depressiv sida som var väldigt djup innan vi två träffades. Men så fann vi båda en mening när vi fann varandra. Jag har aldrig varit med om så intensiva och starka känslor som jag har känt för honom och vårat förhållande var bra tills saker och ting började strula till sig i Askersund när vi bodde där.

Nu under hösten har vi vuxit starkare tillsammans. Ibland har det nästan känts som att förhållandet varit starkare och bättre än innan hela grejen med Askersund.
Så började en ny tjej på hans jobb, en tjej som betedde sig på ett sätt som jag inte tyckte var lämpligt då både hon och Syd hade partner. Syd betedde sig lika illa själv och dagen före julafton fick jag veta att mamma till och med sagt åt dem på skarpen att de var tvugna att ge sig och bete sig mer affärsaktigt. Det krävs en hel del för att min mamma skall reagera (min mamma är butikschef där Syd arbetar).

Jag trodde att allt ändå skulle bli som vanligt. Att vi bara skulle få jobba ännu mer på hela förtroendegrejen, men den tjugofemte sa Syd att han bara ville vara min kompis. Han är nere i ett djupt hål sedan en tid tillbaka och han tror att et bara förvärrar allting för mig. Han vägrar inse att det som får mig att må sämst är att han lämnar mig. Att han inte ger mig ens en chans att försöka hjälpa till. Det är som att han inte tror att jag kan hjälpa honom alls.

Han är förvirrad. Jag är panisk. Skräckslagen för att mista den första människa som fick mig att känna mig okej. Älskad.
Min bästa vän.