Jag var på möte på DBT-enheten idag. Först kändes det som att jag skulle flippa ur när vi kom ur bilen och möts av en dörr där det står ätstörnings-nånting. Fel dörr med andra ord. Det är så skönt att DBT-enheten inte ligger vid USÖ. Jag hatar sjukhusmiljön som bara får mig att må illa. Efter besök på psyk känner jag mig knappast pigg och uppåt. Snarare som att någon när som helst skall komma och kidnappa mig och låsa in mig.

Jag skall på ett nytt möte den 24e juni och sedan skall jag höra av mig till dem gällande om jag vill börja DBTn eller inte. Själva grejen att jag i såna fall måste skriva på ett kontrakt och lova saker skrämmer skiten ur mig. Är det nånting jag är dålig på så är det att hålla det jag lovar.

När info-människan började berätta om DBTn och borderlineproblematik kändes det för första gången som att jag faktiskt kommit nånstans där folk förstår mig. Min pappa ville veta om han och mamma gjort något fel i sin uppfostan av mig. Om det på något sätt är deras fel att jag har en borderline-personlighetsstörning. Det visade sig att det ligger i sedan födseln.

Just nu är det en massa tankar som snurrar runt i min skalle. Att börja i DBT-terapin skulle innebära en jävla massa jobbande med mig själv. De flesta av er kan nog inte ens föreställa er vad som väntar. Är jag redo för det? Ja, det tror jag faktiskt att jag är. DBTn känns som att jag för första gången får en chans att kämpa mig emot ett drägligt liv och jag ser fram emot info-mötet näst, nästa tisdag.

Jag vill jobba för det här. Jag vill verkligen.

Pappa och farmor var här förut och för att jag mådde så dåligt idag hade pappa med sig en present till mig. Camilla Läckbergs senaste bok Sjöjungfrun!! Mana är glad!

Om ditt barn skär sig, ge då fan i att bli förbannad. Kom inte med hot om utegångsförbud och dylikt. Jag förstår om ni känner er besvikna och ledsna. Rädda kanske, men ni får inte visa ilska! Det förvärrar bara. En person som mår så dåligt att den tar till självskadebeteende för att lätta på smärtan, behöver minst av allt känna ilska från andra. Det ökar bara på föraktet för sig själv vilket troligtvis leder till ännu mer självskada.

Ta inte ifrån barnet rakbladen. Rena, nya fina rakblad är fan så mycket bättre än en sax som varit varfan som helst eller något annat vasst barnet lyckats komma över. Kanske rostigt.

Försök inte hindra barnet från att skära sig, det förvärrar bara. Visa istället förståelse och framför allt: visa kärlek. Visa att du finns där och bryr dig, att du älskar ditt barn, för vet ni en sak? Det är inte alltid så självklart för det där barnet att ni älskar dem, även om ni säkert tror det.

Samma saker gäller såklart även om barnet är vuxet. Självskadebeteende handlar inte om ett extremt uppmärksamhetstörstande. Det handlar om överlevnad.

Du måste börja sätta ett värde på dig själv. Du förtjänar kärlek och respekt precis som alla andra och du kommer att möta någon speciell, bara du orkar stå ut under tiden.

---

Humör: Agg.
Varning: Se till att inte göra mig förbannad. Idag känns det som att jag inte har några gränser.
Gör: Knarkar Sixx AM.
Planer: Överleva.
Musik som räddar: Manson och Sixx AM. Inget går upp mot låtar som faktiskt har ett vettigt budskap.

Belse kommentar:
"Jag älskar min familj, men ofta stannar jag hellre med dig. Det är därför jag blir rädd när dom säger att jag kanske inte ska åka till dig så mycket, pga våran åldersskillnad och att vi typ inte har nåt gemensamt och att jag borde vara med kompisar i min egna ålder. Men dom förstår inte - det finns nog ingen jag har såmycket gemensamt med än som med dig. Förlorar jag dig, går min värld under."

Så nu är jag livrädd. Igen.

Du fokuserar för mycket på dina misslyckanden. Se till allt det goda du gjort och försök fokusera på det istället. Någonting fint hägrar alldeles bortom kröken.

För det mesta känns det så menlöst att gå upp om mornarna (jo, det är fortfarande morgon. I alla fall för mig). Jag ställer mobilen på 8-9, men kommer sällan uppförän vid elva, tolv för att jag helt enkelt inte ser någon mening i att gå upp. Jag vill bara sova vidare och slippa vakna förrän det känns bra igen.

Jag vet inte riktigt varför jag mår såhär. Är det för att jag känner mig så ensam? Egentligen är jag mindre ensam nu än vad jag nånsin varit tidigare. Jag har så fina vänner i mitt liv för en gångs skull, och framför allt - jag har Belse. Förlåt ni andra, men jag är säker på att ni ändå förstår. Belse kommer hit och underhåller mig. Får mig att känna mig levande och förstådd. Till henne kan jag säga vad som helst utan att hon dömer mig. Hon brukar liksom förstå. Som att hon och jag har samma tankar. Nästan som att vi vore samma person.

Men ändå kommer den där ensamhetskänslan. Belse drar hem till sin familj. De tycks ha så mysigt ihop! Medan jag går och lägger mig med hundarna och alla mina spöken. Jag har aldrig tidigare trott att jag är en sån som behöver andra människor för att må bra - men nu börjar jag tänka annorlunda.

Kanske är jag inget mer än en fullblodsidiot.

Jag håller på och driver med hela den här borderline-grejen hela tiden, fast det i själva verket kväver mig. Sa det till Belse och ännu en gång bevisade hon hur mycket mer intelligent än mig hon är. Hon sa något i stil med att jag använder ironin för att överleva. Och det är ju faktiskt sant. Men jag blir så trött på mig själv, då ironin tycks vara det enda jag visar utåt. Jag vill ju att människor skall ta mig på allvar. Inse att jag emellanåt faktiskt kvävs i mig själv och inte tror att jag kommer överleva.

På torsdag skall jag på informationsmöte om DBT-centret. Både mamma och pappa kommer följa med mig och det känns bra. Jag är inte sådär negativ längre som jag var från början. Kanske det faktiskt kan leda till någonting bra.

För övrigt mår jag riktigt pestigt just nu. Känns som en omöjlighet att överleva. Snälla, skänk mig lite styrka!

Jag har slut på Sobril, men det finns ett recept. Men jag orkar inte be mamma och pappa. Jag orkar inte be om hjälp hela tiden. Vara till sånt jävla besvär. Istället sitter jag här. Lyssnar på Manson och skär mig i låret. Min kropp ser ut som en skärbräda som varit med i alldeles för många år. Fyfan vad jag föraktar mig själv just nu.

Jag sov förut. Vaknade för kanske femtio minuter sedan. Är fortfarande trött. Slut. Brygger kaffe. Väntar på att mamma och pappa skall komma hit. Se om jag vågar fråga ifall de orkar gå ut med hundarna åt mig. Det beror på vilket humör dem är på. Fattar inte hur jag skall orka. Gud. Om jag ändå fick sova vidare.

Jag hatar när det inte ens gör ont när jag skär. När bladet skär genom huden och jag inte känner nånting. Varför i helvete?

dont abandon me now.
i dont wanna die.

Det finns sån tröst att finna i Sixx AM. Men jag fattar verkligen inte hur jag skall kunna orka. Hur skall jag kunna vara en bra matte när jag inte ens orkar äta? Men jag skall äta. Jag försöker nu. Jag måste det. Jag måste stå ut tills vi drar till Lysekil. Då kommer jag få hjälp med hundarna och kan sova ut och bara.... bara vara. Släppa loss dessa känslor som kväver mig. Jag vill bara ha en jävla kram. Känna tröst och trygghet.

Jag är så jävla trött, fattar ni inte det? Klart som fan att ni inte fattar då jag inte ens ger er nån chans. Jag bara fejkar på. Dissar den här bloggen mer och mer till förmån för Lovertits och i Lovertits vägrar jag skriva om min ångest. Lovertits är till för att glädja och jag fejkar på bäst fan jag vill.

Precis som jag fejkar på inför er, er som jag umgås med. Jag säger saker. Dumma saker. Saker som förminskar mig själv och mitt mående. Jag skämtar bort allt. Försöker vara underhållande och flummar bort i mig själv. Jag låter en yta ta över. Varför? För att ingen vill ha ett psykfall i sitt liv. Jag till och med skämtar bort det där jävla ordet - psykfall - när det faktiskt inte finns minsta lilla glädje i vad det innebär.

Ni tror säkert att jag tycker det är kul. Det är ju så jag får det att framstå. Jag bara fortsätter och fortsätter. Fejkar på och får er att tro så förbannat jävla mycket. Jag borde förakta er för det. För att ni är så jävla lätta att lura.

Jag sitter och skär medan jag skriver det här. Skär och gråter och lyssnar på Sixx Am. Det är min tröst. Nikkis ord. Säg fan ingenting negativt om att jag skär mig. Fejka! Låtsas som att det inte är ont i er. För fattar ni inte hur jävla mycket jobbigare jag får det när ni överväller mig med eran sorg?!!! TÄNK FÖR FAN PÅ MIG OCKSÅ! Ni behöver inte jämt få fram hur min sjukdom får er att känna. Hur fan tror ni den får mig att känna?

Och ge fan i att säga minsta negatova grej om mina hundar. Fattar ni inte att jag tar åt mig? Käft istället. För vill ni veta en sak? Om jag inte hade mina hundar så skulle jag inte leva idag. Jag hade ändat hela jävla skiten när Syd lämnade mig. Fattar ni inte det? Fattar ni inte hur ont det faktiskt gjorde när mannen som var min bästa vän svek mig så förbannat? Fattar ni inte hur skit jag verkligen mådde? Även det har jag förminskat. Skämtat bort. Inte visat mitt allvar.
Det är mina hundars kärlek som håller mig här. Eller nej, det är fan inte sant. Kami har inte ens något med det att göra. Jag älskar mina hundar mer än någonting annat, men det är Kiba, och enbart Kiba, som får mig att fortsätta- Jag älskar båda mina hundar lika mycket, men Kami skulle klara sig utan mig medan Kiba skulle gå under. Kiba är ett psykfall precis som jag och vi har ett speciellt band till varandra. Han skulle dö själsligt om jag inte fanns mer.

Jag har nog aldrig tänkt så mycket på självmord som jag gjort under de här 5-6 månaderna sedan Syd drog. Samtidigt har jag heller aldrig mått så bra som under den tiden. För bra har jag verkligen mått emellanåt. Belse piggar upp mig bättre än någon annan och att vara social har gjort mycket gott för mig.

Jag har frågat mig själv varför jag varit så trött den senaste tiden. Jävla idiot. Tröttheten kommer av att jag mår så jävla dåligt. När jag bäddade sängen började jag tjuta. Förstöra sminket som jag precis kletat på.

Fan bara ta mig på allvar och sluta vara så jävla pantade. Och skriv inte meningslösa skitkommentarer nu. För jag kan se igenom. Idag kan jag. Och just nu orkar jag bara med sanning. Äkta kärlek. Sånt.

Fyfan. Jag fattar verkligen inte hur jag skall orka.

Humör: Pillemarisk.
Gör: Lyssnar på Hanoi rocks.
Planer: Dyrka Michael Monroe. Och så kommer Belse hit sen. Uh?
Kärlek: Michael Monroe. Idag duger fan ingen annan. Shit så jävla het!
Låt: Million miles away - Hanoi rocks

---

Någonting är annorlunda. Jag känner det så väl. Kände det redan inatt, när jag låg i sängen och försöka sova. Vaknade en gång i timmen och hela tiden kände jag att nya energier var på väg in i mitt liv. Och nu - ja, någonting är annorlunda. Jag känner det så förbannat väl, men jag vet inte vad. Det är i alla fall nånting positivt, det är jag helt övertygad om. Annars skulle jag ligga nedslagen i sängen med en ångest större än min röv.
Undrar bara vad...

Igår när jag var ute och gick med hundarna tillsammans med Belse och Ketchup, ramlade en liten fågelunge ned från ett träd. Den försökte flyga, men kunde inte. Jag blev skräckslagen.
Belse undrade vad vi skulle göra och vi bestämde oss att ta med den hem, men först tyckte jag att hon skulle lägga sina händer över fågelungen och försöka hela den.
Belse gjorde som jag sa och efter ett tag bestämde vi oss för att gå. Hon lyfte upp den lilla ungen och kupade sina händer om dess kropp. Vi började gå sakta. Efter en liten stund började fågeln röra lite på sig. Sträckte på den lilla halsen och såg sig omkring och så flög den iväg! Den flög! Shit, så glad jag blev då!