Tydligen är det inte bara Syd som blivit... skum. Mitt ex Blixt beter sig som ett riktigt jävla svin mot min Malin. WTF? Vad händer med alla? Vad kommer drygheten ifrån?

Så fort jag tänker på Syd och hans ragata känner jag ett starkt äckel inom mig. Snälla, låt mig slippa se.

Han har sagt att han knappast suttit och snackat skit om mig med bitch-Malin, att han inte är så känslokall. Men varför har jag trott på honom? Dessa dagar har jag försvarat honom mot alla som sagt ett ont ord. Jag är en patetisk idiot och Syd har lyckats ärra mig rejält. Han som alltid tjatat om att han minsann aldrig ljuger. I december har han ju fan inte gjort annat än att ljuga. Att han kan skita i hundarna som han gör skrämmer mig ännu mer. De älskar honom så villkorslöst och dyrkande och han ägnar dem säkert inte ens en tanke. Han äcklar mig verkligen. Så jävla mycket. Vilken bra början det blir på det nya året. Fnys. Och jag som redan hade problem att lita på folk.

Syd var hos bitch-Malin inatt. Hade sex med henne. Så nu är han borta. Nu tänker jag inte ens försöka. Om han ångrar sig är det han som får komma krypandes tillbaka. Jag har gjort så mycket för att underlätta för honom och han bara spottar mig rätt i ansiktet. Han är äcklig. Och jag funderar på vem fan det är jag varit tillsammans med i 1½ år, för inte är det här den Syd jag har känt.

Sitter och pratar med Malin. Om jag har tur kommer hon idag. Annars får jag se till att överleva ändå. Skall in till Marieberg en sväng och köpa byxor och en kjol. Kan inte se ut såhär. Att bli dumpad av pojkvän har fått mig ännu mer att inse hur hemsk jag ser ut.

Jag litar till mitt sjätte sinne. Mer än någonsin. Det känns som en tröst precis som min tro gör. Jag skall ta mig igenom det här. Min kära irakiske vän Ali sa en hel del kloka saker till mig tidigare ikväll. Jag är så glad att jag får ha kloka människor i mitt liv.

Jag inbillar mig att Syd är hemma hos Malin nu. Jag måste sluta skriva Malin, då kan ni ju tro att det är min Malin. Min fina underbara världsbästa Malin. Och en äckel-malin finns redan. Så Syds Malin får bli bitch-Malin. Jag blir knäpp av att tro att han är där hos henne och har messat och sagt att om det nu är så... att han har valt... då skiter jag i honom. Totalt.

Skall strax göra mig i ordning för natten. Troligtvis kommer det dröja länge än innan jag sover, men det är bra att göra sig redo. Typ. Hm. Jag skall verkligen reda upp mitt liv.

Jag känner mig så förådd. Och jag kan inte sova. Lade mig vid fyra i natt och trodde att jag skulle vara helt slut. Men jag låg bara och ältade alla tankar. Kände ett pirr i magen, men inte av nyförälskelse utan av skräck.

Att han inte haft sex med henne är nästan värre. Det behöver inte vara känslor involverade i sex. Det de har hållit på med är ju fan bara känslor. Och att han har ljugit så för mig. Syd som alltid har sagt så stolt att han aldrig ljuger. Att han alltid säger sanningen hur ont den än må göra.

Den gången min mamma verkligen hajjade till på vad Syd höll på med var en tisdag då jag mådde väldigt dåligt och knappt tog mig upp ur sängen. Hon hade sagt att han kunde komma till öppning, klockan tio, så han kunde gå ut med hundarna det sista han gjorde och sedan åka hem en sväng på lunchen.
Syd kom vid öppning. Samtidigt som Malin - som inte ens skulle jobba. De kom från varsitt håll, men samtidigt och mamma frågade någonting i stil med vad han hade gjort. Ätit frukost på McDonald's svarade han och vände sig snabbt med ryggen mot mamma och mimade någonting åt Malin, som självfallet mimade tillbaka, rakt emot min mamma. Hundarna hade han gått ut med klockan åtta på morgonen.

En annan gång. Söndagen före jul. Det var meningen att Syd och jag den lördagen skulle upp på stan tillsammans och handla julklappar till Leticia, men jag hade ett enormt bråk med mina föräldrar och orkade inte. På söndagen åkte vi hem till mina föräldrar så var jag och hundarna hos dem medan Syd gick upp på stan för att handla julklappar, både dem åt Leticia och även åt mig.
Syd träffade Malin då. De hade träffats för en fika och inte ett ord om det för mig. Allt detta hemlighetsmakeri gör mig illamående, speciellt när jag hör Malins röst i mitt huvud som säger: Om han vore din pojkvän skulle han ju ändå inte vara hos mig.

Mamma har känt så mycket på sig, men inte vågat säga någonting till mig. Både hon och pappa har ställt Syd mot väggen och fått honom att lova att han talar sanning, men han har ljugit dem rätt upp i fejjan. Och han har ljugit mig rätt upp i fejjan. Han fick mig att tro att jag var fånig när jag sa att Malin flirtade med honom. Han gav mig dåligt samvete när han påpekade att jag fan inte litade på honom. Och han gav mig dåligt samvete för att jag hade (har) så bra kontakt med Chinya.

I fredags kväll tog han med sig en påse kläder och sa att han skulle till Askersund och sova där. När mina föräldrar skulle komma och hämta mig för att ta med mig på stan och köpa Syds födelsedagspresent - hade mamma en känsla av att de skulle åka förbi Malins hem. Och där stod Syds bil. Hon frågade om han själv ville berätta det för mig eller om hon skulle göra det. Han sa att han ville göra det själv, men tydligen tog det för lång tid. När mamma och pappa kom för att hämta mig syntes smärtan starkt i båda deras ansikten. Jag stod bara och skrek rätt ut på parkeringen.

Jag vill veta vad som är sanning och vad som är lögn. Vad han har hållt på med hela den här tiden. Men han undviker svar och när jag misstror honom blir han sur. Jag trodde aldrig att Syd skulle göra såhär mot mig.

Jag undrar vad dem har talat om. Har han berättat om vilket psykfall jag är? Hur hemsk jag är? Har de suttit och skrattat bakom min rygg? Malin lät i alla fall hemskt skadeglad på telefon när jag talade med henne igår.

Nu maler tankarna. Är han hos henne nu? Hur kunde han välja just henne? Malin som är så korkad. Det är inte bara jag som tycker. De andra på jobbet tål henne inte, men Syd tycker av någon anledning annorlunda. Och det är konstigt. Och skrämmande. Han brukar inte ha något tålamod med korkade människor.

Jag skall försöka sova nu, men jag tror det kommer misslyckas. Syd, om du läser det här. Vi måste verkligen tala. Jag skiter i hur svårt du har det just nu. Det är du själv som försatt dig i den här sitsen, inte jag, och jag kräver svar. Ärliga svar.

Jag vågar inte sova. Jag är livrädd för att lägga mig utan Syd. Och det spelas en låt han brukade sjunga på. Jag inbillar mig att alla mörkhåriga tjejer jag ser ser ut som Malin. Jao, jag plågar mig själv ganska rejält. Men jag måste försöka sova nu. Snart i alla fall. Men jag önskar att han var här.

Emellanåt känns det okej. I nästa är jag gråtfärdig och fattar inte alls hur jag skall orka fortsätta leva. Jag känner mig så sviken. Hela julen som jag gått omkring och varit relativt glad. Men allt var bara fejk. Och mamma som visste så mycket mer än hon trodde sig veta. Hennes sjätte sinne är ännu mer välutvecklat än mitt. Jag är så rädd. Och så ledsen. Hoppas att han vill ha mig igen, samtidigt som jag frågar mig själv hur jag någonsin skulle kunna lita på honom.

Han var här och hämtade hem mycket av sina saker förut. Bland annat datorn. Jag höll mig lugn. Kunde till och med vara trevlig. Jag älskar honom så mycket och jag förstår hans förvirring så väl. Men ändå är det inte rätt det han har gjort och jag förstår inte hur han kunnat göra det. Har han någonsin varit kär i mig? Tycker han fortfarande om mig? Har han känslor för den där hemska ragatan som tror att hon är guld värd? Jag ringde upp henne. Jag som aldrig talar med folk i telefon. Hon försökte trycka ned mig och få det att framstå som att det var mer mellan henne och Syd än det varit. Än det är. Eller så kanske han bara har ljugit ännu mer för mig.

Jag är så förvirrad nu. Men Malin kommer komma hit och Rebecca är här just nu. Jag önskar bara att jag kunde få känna en livsglädje.

Det är definitivt över mellan Syd och mig. Han har ljugit och äcklat sig med den där jävla Malin från hans och mammas jobb. Det är över nu.

Jag har en positiv känsla inom mig trots allt. Kanske allt blir bra till slut. Mitt sjätte sinne brukar stämma nästan läskigt mycket och jag hoppas att det stämmer nu.
Vid två skall jag iväg med mamma och pappa och handla mat och även köpa en födelsedagspresent till Syd. Han fyller 24 den tredje januari och jag tänker inte låtsas om att jag glömt den. Jag vet precis vad jag skall köpa och jag hoppas att han kan uppskatta gåvan.

Syd drog igår och livet som singelmatte började allt annat än bra. Kiba och Kami stod och skällde och ylade vid ytterdörren efter att Syd hade gått. Klockan var 11-12 någonting så jag lade mig i sängen för att sova. Hundarna valde att ligga vid ytterdörren och vänta.
Under natten som gått har jag vaknat flertalet gånger av att hundarna börjat skälla vid minsta ljud. En förhoppning om att Syd skulle komma tillbaka. Det var också de som väckte mig nu på morgonen och under promenaden skötte de sig allt annat än bra. Min högra hand känns sönderskuren av deras förbannade koppel som skurit in i huden ( i alla fall Kibas) och de har försökt jaga skator och även en jack russel terrier. Just nu sitter jag och väntar på ett svar på mitt sms till Syd, gällande pengar. Jag har inga pengar. Mina pengar har gått till hyran och räkningar och jag har ungefär 200 kronor kvar på kontot. Jag måste veta om jag kan ta av hans undanstoppade pengar eller inte. Men det tycks inte komma något svar.

Jag känner att det finns saker jag vill förklara. Gällande Syd och mig. Vårat uppbrott. Syd har alltid haft en depressiv sida som var väldigt djup innan vi två träffades. Men så fann vi båda en mening när vi fann varandra. Jag har aldrig varit med om så intensiva och starka känslor som jag har känt för honom och vårat förhållande var bra tills saker och ting började strula till sig i Askersund när vi bodde där.

Nu under hösten har vi vuxit starkare tillsammans. Ibland har det nästan känts som att förhållandet varit starkare och bättre än innan hela grejen med Askersund.
Så började en ny tjej på hans jobb, en tjej som betedde sig på ett sätt som jag inte tyckte var lämpligt då både hon och Syd hade partner. Syd betedde sig lika illa själv och dagen före julafton fick jag veta att mamma till och med sagt åt dem på skarpen att de var tvugna att ge sig och bete sig mer affärsaktigt. Det krävs en hel del för att min mamma skall reagera (min mamma är butikschef där Syd arbetar).

Jag trodde att allt ändå skulle bli som vanligt. Att vi bara skulle få jobba ännu mer på hela förtroendegrejen, men den tjugofemte sa Syd att han bara ville vara min kompis. Han är nere i ett djupt hål sedan en tid tillbaka och han tror att et bara förvärrar allting för mig. Han vägrar inse att det som får mig att må sämst är att han lämnar mig. Att han inte ger mig ens en chans att försöka hjälpa till. Det är som att han inte tror att jag kan hjälpa honom alls.

Han är förvirrad. Jag är panisk. Skräckslagen för att mista den första människa som fick mig att känna mig okej. Älskad.
Min bästa vän.

Jag pratade med honom, men nu ångrar jag att jag gjorde det. Jag orkar inte det här. Jag orkar inte gå igenom detta. Jag orkar inte leva ett liv utan den viktigaste personen i mitt liv. Jag orkar verkligen inte.

Med posten idag kom det sista numret av Vitkaförbundets tidning för i år. Jag har precis läst en artikel om den japanska gudinnan Uzume. Jag har aldrig tidigare hört talas om henne men efter att ha läst artikeln inser jag vilken underbar och beundransvärd gudom hon är och jag måste få veta mer. Det slår mig också att den japanska flickpopgruppen Morning Muzume faktiskt kanske har någonting med denna Gudinna att göra. Jag måste absolut ta upp detta med mina japanska vänner Sawako och Mami.

Jag har knappt ätit någonting under de senaste dagarna. Idag har jag dock varit duktig. Tog nyss ett hårt bröd med julskinka på. Hade gjort två men Kami-skiten hade ned dem på golvet för mig. Men det gör ingenting. Det känns så menlöst att äta och det är ju faktiskt bara bra. Om jag kan gå ned lite i vikt vore det ju knappast en katastrof.
Skall snart ge hundarna deras mat och sedan blir det promenad. Jag antar att jag ser ut som ett levande psykfall när jag kommer därute och går i mina pyjamasbyxor och hängande bröst (jag orkar inte klä på mig, okej?). Jag är rädd för att träffa någon jag "känner" och tvingas stanna och prata. Vad skall jag säga? Åt helvete med allt, Syd har gjort slut? Jag är inte särskilt trevlig just nu. Det kanske jag aldrig har varit förresten, men just nu orkar jag inte ens anstränga mig.

Och så kommer jag in i en blogg med massa skärsår. Varför gör folk så? Varför visar de upp bilder? Det var det sista jag behövde se. Min arm är äcklig nog som den är redan. Att trigga igång suget ännu mer är bara dumt.
Jag är så rädd. Så rädd för att förlora honom. Om det är mitt sjuka jag som driver honom iväg hatar jag mig själv mer än någonsin.

Om det är min sjukdom som driver honom iväg vet jag inte vad jag skall ta mig till. Den har redan stulit tillräckligt mycket ifrån mig.

Syd ber mig att inte lägga mitt liv i hans händer, när jag gråtande ber honom att inte avsluta vårat förhållande. Men är det verkligen så? Lägger jag verkligen mitt liv i hans händer bara för att jag inte kan tänka mig en framtid utan honom?
Vi träffades förra sommaren och för första gången i mitt liv kände jag mig inte ensam. Jag älskar honom. Han är min bästa vän och jag älskar att vara med honom. Vi skrattar så mycket. Har samma icke-existerande humor. Vi är likadana, fast ändå inte.
Han säger själv att det inte var något fel på vårat förhållande. Är jag då dum i huvudet som inte förstår varför han då gör slut? Jag förstår att han mår dåligt och att han är förvirrad. Jag förstår att han inte vet vad han vill göra med sitt liv. Men varför måste han lämna mig för det? Varför kan han inte låta mig få försöka hjälpa till? Varför måste han komma dragandes med min sjukdom och säga att jag redan har tillräckligt jobbigt, tillräckligt mycket att jobba med? Det är ju knappast så att jag mår bättre av att inte ha honom i mitt liv.

Och vi har faktiskt två hundar att ta hand om. Skall de nu plötsligt bli mitt ansvar, själv? Skall jag gå från att vara sambo som delar vårdnaden om två galna valpar till att vara ensamstående hundägare? Det blir stort, men å andra sidan är jag Gudomen tacksam att jag har mina hundar för just nu är det dem som håller mig uppe.
När jag vaknade för en stund sedan av att Syd frågade om han skulle ta ut hundarna förbannade jag att en ny dag var kommen. Jag sa att jag kunde ta ut dem, men han kontrade med att han ändå skulle upp. Så gjorde vi alltid förut. När vi fortfarande var ett par. Så varför var han tvungen att väcka mig om han nu ändå tänkte ta ut dem själv? Jag frågade det.
"Varför var du tvungen att låta mig vakna?"
Men så kom Kami krypandes uppför min kropp nedifrån fötterna och lade sig tillrätta på mitt bröst. Då kändes det genast lite bättre. Tröstande. Han finns där, precis som Kiba, och de bryr sig om mig. Vad i helvete skulle jag göra utan dem?

Jag talade en stund med Isabel och efter det kändes det bättre. Hon har alltid så mycket vettigt att säga. Hon är den där kloka wiccanen som kan ge mig råd gällande det mesta. Det känns skönt att ha henne i mitt liv. När förvirringen tar över och jag inbillar mig att jag är den enda onda wiccanen i världen. Att alla andra wiccaner är helt igenom goda medan jag är helt igenom ond. Isabel får mig att inse att jag är mänsklig.

Jag frågade precis Syd om han tror att det kommer bli vi igen.
"Jag vet inte" svarade han. "Jag vet ingenting."
Han är så förvirrad och det skrämmer skiten ur mig. Jag vill inte att han skall lämna mig helt. Jag har bett honom att stanna hos mig och hundarna i helgen så vi kan kämpa oss igenom det här tillsammans. Det är inte ens vårat förhållande som fått honom att göra slut med mig. Han anser att han inte är bra för mig när han mår som han mår.

Jag har sagt att jag inte klarar av en paus. Det kräver alldeles för mycket av mig. Om han väljer att åka till Askersund över helgen så är det slut. Helt. Då tänker jag göra allt jag kan för att komma över honom. Men om han väljer att stanna har jag lovat att göra allt jag kan för att få honom att må bättre. Få saker att funka.

Ja, det är sannerligen en kamp jag går igenom just nu.

Det visade sig att jag varit alltför optimistisk gällande Syd och mig. Optimism är överskattat. Ja, rent av farligt. Så fort jag tänker på saker vi gått igenom, saker vi gjort tillsammans, känns det som att hela världen skall rämna och jag kan inte tänka på någonting annat än att jag vill dö.
Mamma och pappa är självfallet oroliga men jag har försökt övertyga dem om att jag inte kommer göra någonting mot mig när jag har mina hundar. Jag skulle aldrig lämna dem ensamma i den här hemska, grymma världen. De är mina bebisar, mina skyddslingar, mina vänner.
Men jag kan inte föreställa mig ett liv utan Syd. Han är verkligen min själsfrände.

När jag låg i sängen imorse och skulle somna om damp posten ned på hallmattan. Jag hade tur idag. Ett julkort från Earl i USA, ett brev från Isabelle i Canada och ett paket från min absolut favorit Sawako i Japan. Vi skickar med brevpapper till varandra i varje brev, Sawako och jag, och denna gång hade hon skickat två olika brevpapper varav ett är ett tjockt block med fyra olika motiv. Dessutom hade hon skickat med ett övningshäfte där jag kan öva mig att skriva med japanska tecken. Det var precis vad jag behövde en dag som denna ♥

Nu har jag suttit här ett tag och kämpat med bloggen. Börjar närma mig en viss grav an nöjdhet. Just nu sitter jag dock vid Syds dator då jag knappt har några roliga typsnitt alls på min. Måste göra någonting åt det eftersom bloggen blir såååå mycket finare på hans dator.

Syd har bytt tider med mamma så han är ledig i helgen. Antligen kommer han ta tillvara på den tiden genom att fara till Askersund och tänka, eller så kommer han stanna hos mig så vi får mer tid att prata igenom allt. Saken är den att Syd helst vill ha en paus medan jag själv känner en stark skräck gentemot det. Dels för att vi redan haft två pauser under det senaste halvåret och dels för att jag är rädd att han inte kommer komma tillbaka. Då är det lika bra att köra in kniven i mitt hjärta på en gång så jag kan börja kämpandet med att återta livet.
Igår låg jag i sängen hela dagen och sov medan hundarna var hos mamma och pappa. Idag är jag i alla fall vaken. Det är alltid positivt.

Nu skall jag ta med mig En desertörs bekännelse och ta ett långt bad.

Jag vill inte tala om det som hänt. Att Syd gjort slut. Det jag nämner i min blogg är det enda ni får veta. Varför? Jag orkar inte med massa frågor. Och framför allt vill jag inte höra idiotiska saker som "mister du en står det tusen åter..."
Det handlar inte om att jag inte vill vara singel. Det handlar om att jag helt enkelt inte vill förlora min bästa vän.

Jag läser massor för att slippa tänka på mitt eget elände. Det är två julklappsböcker som uppslukar mig. Bland annat Marjane Satrapis seriebiografi Persepolis. Boken är helt enkelt briljant. Samtidigt som den är hjärtskärande och ångestfylld får den mig att utbrista i skratt och älska det jag läser - det jag lär mig. För jag lär mig verkligen massor om Iran och Irans historia. Jag har läst ut de två första delarna och har nu endast de andra två kvar. Det kommer kännas sorgligt och tomt men jag är också säker på att jag kommer läsa serien flera gånger i framtiden.

Den andra boken jag läser heter En desertörs bekännelse och är skriven av Joshua Key och Lawrence Hill. Joshua var med i början av Irak-kriget och boken är hans historia om hur han deserterade. Jag har bar hunnit trettio sidor in i boken men jag känner mig redan fast.

Detta är precis den sortens litteratur jag behöver när ångest och skräcken är mig övermäktig.

jag var tvungen att skapa en ny blogg. kunde inte fortsätta skriva i den gamla med ännu ett misslyckande i ryggen. syd har gjort slut just nu och jag gör allt för att orka kämpa vidare.