En mörk novembernatt någon gång på tjugohundratalet

Du vet att jag älskar dig. Ibland kanske jag visar det på de mest konstiga sätt men du vet ändå att det är sant. Jag kan inte få nog av dig. Din kropp. Ditt sinne. När du inte är med mig sitter jag antingen vid datorn och skriver, pratar med dig på msn eller sitter hopsjunken vid fönstret och skriver långa avslöjande brev. Jag kan ju tala med dig om precis vad som helst. Yttra sanningar som i omvärldens ögon ofta sägs vara lögner. Du dömer mig aldrig, i alla fall inte som jag vet om.

  Minns du den där gången du sa att jag var vacker? Vi var ute och promenerade. Stannade vid kyrkogården för att glo på gravstenar. Jag skrattade åt rasslet under fötterna när kängornas stålhätta mötte de nedfallna löven på marken. Jag visste - och vet - att jag beter mig som ett barn. Herregud, jag är ju för helvete bara ett barn! Ett barn instängt i en vuxen kvinnas kropp. Ingen som ser på mig kan tro att jag i själva verket inte är mer än elva, tolv år. Ibland ännu yngre. Fast ändå vet jag att jag har en intelligens som ett barn oftast inte kommer i närheten av.

  Hur som helst, du sa att jag var vacker. Att jag inte borde bli förvånad av att höra det.

»Du får mig att rodna« sa jag och fnittrade flickigt. Jag är bra på så vis. Bra på att fejka. Som då, när jag låtsades bli generad för att jag vet att det är såna tjejer killar vill ha. Flickiga tjejer som spär på eran manlighet. Någon att ta hand om, som behöver er. Någon som lägger sin lilla hand i eran stora. Ni män är bra patetiska. Frågan är bara om ni själva är medvetna om det...

Ändå älskar jag dig. Du skiljer dig från de andra och du kan alltid få mig att le. Men ibland hatar jag dig. Jag blir sur. Förbannad. När du visar andra kvinnor uppmärksamhet som om jag inte fanns. Jag vet att jag är krävande, men jag vet också att jag är värd det. Sådana som jag hittar man inte på träd för att använda ett patetiskt ordspråk. Patetiskt men sant.

Oh, nu får jag mig själv att framstå sådär självsäker och kaxig. Men du om någon vet att det inte alls är så egentligen. Att jag brukar sitta hemma om kvällarna och karvar mig själv i armarna medan jag innerligt önskar att jag vore någon annan. Någon utan alla dessa motstridiga känslor.

  Du har märkt av min ilska. Det är i alla fall vad jag tror, men kanske är du inte så uppmärksam som jag tycker att du borde vara. Så uppmärksam som jag förtjänar.

Ibland pratar jag knappt med dig. När jag ringer dig på telefon - för det är alltid jag som ringer - och du börjar tjata om någon brud på ditt jobb... Jag blir så förbannad! Visst, du ser mig nog bara som en vän och jag ser ju faktiskt dig på precis samma sätt. Men det betyder inte att jag vill höra om alla dessa fantastiska kvinnor du möter och som ger ett så gott intryck. Jag menar, jag då?!

  Vad fan har hänt med mig?!

  Är jag inte speciell längre?!

  Är jag inte intressant?!

  Du vet att du gör mig galen! Samtidigt vet jag att det är jag själv som gör mig galen.

Du är så känslig. De andra ser det inte. De tror att du är sådär cool och lugn som din yta förtäljer. Inser du inte vilka idioter de är?! De förtjänar inte dig på samma sätt som jag gör! Jag bryr mig om dig. Skulle offra mig själv för dig! Om någon gör dig illa så lovar jag att förgöra den. Du är min skyddsling. Som en liten bror som behöver tas om hand fast han själv inte tror det. För du inser nog inte själv hur känslig du är. Att du skulle komma dig för med att erkänna det är i alla fall allt annat än troligt. Du är för macho för det. Ni män leker macho fast ni inte inser det själva. Även ni som är känsliga och svaga.

  Om vi var tillsammans du och jag, som ett par, så skulle jag förgöra dig. Inte medvetet och inte heller av vilja, utan för att det helt enkelt är så det är. Jag förgör folk i min närhet som inte är starka nog att stå emot och säga ifrån. Jag är en krävande person och ett helvete att ha i sitt liv.

Jag vet att du värderar mig högt. Älskar skulle man kanske kunna säga för vem är det egentligen som avgör vad som är äkta kärlek, och vad som inte är det? Kanske vet jag inte själv vad det verkligen innebär att älska någon. Det jag tror är att älska, kanske egentligen är någonting helt annat. Det låter ju inte helt fel i alla fall med tanke på hur lätt jag raderar folk ur mitt liv. Människor som inte längre skänker mig den glädje och omtanke jag kräver och behöver, raderas bort. Jag tjatar om att du inte får försvinna, för jag vet att det skulle krossa mig. Min själ skulle dö och förruttna till oigenkännlighet.

  Om det däremot är jag som lämnar dig kommer jag gå ifrån våran relation med glädjen i topp.

Jag får en svår, förtärande ångest inom mig när jag tänker på att du kan försvinna. Jag är livrädd för att du skall inse hur hemsk och falsk jag egentligen är och helt enkelt kasta bort mig. För snälla älskade fanskap. Jag är inte falsk, inte egentligen. Det är bara alla dessa förbannade känslor jag har. De kämpar i mig om att få vinna. Ena stunden har en känsla vunnit för att i nästa tryckas bort av en annan känsla som lyckades bli starkare.

  Förstår du vad det är jag försöker få fram? Det är förvirrande, inte sant? Du tror att jag är ond fast ondskan egentligen existerar lika mycket hos oss alla. Jag är inte mer ond än vad du är. Däremot har jag känslor som tar över min kropp. Som om vi vore flera personer som lever i mig, turas om att äga min kropp. Den onda, den goda, den barnsliga, den intelligenta, den charmiga, den föraktande, den förruttnade, den arroganta.

  Kanske ser det ut som att det mest är onda sidor som lever inom mig, men jag kan nästan lova att de goda är starkare. Och fler. När de onda tar över finns alltid de goda i bakgrunden och det är dem som ger mig ångest. Ur ett egocentriskt perspektiv önskar jag nästan att jag var psykopat.

Vi två kommer alltid ha ett speciellt band emellan oss även om du en dag kommer att försvinna ur mitt liv. För jag älskar dig och kommer alltid att göra det, även den dagen jag förkastat dig och låtsas att jag inte längre bryr mig.

  Du kommer alltid vara min.

Din xxx