Syd ber mig att inte lägga mitt liv i hans händer, när jag gråtande ber honom att inte avsluta vårat förhållande. Men är det verkligen så? Lägger jag verkligen mitt liv i hans händer bara för att jag inte kan tänka mig en framtid utan honom?
Vi träffades förra sommaren och för första gången i mitt liv kände jag mig inte ensam. Jag älskar honom. Han är min bästa vän och jag älskar att vara med honom. Vi skrattar så mycket. Har samma icke-existerande humor. Vi är likadana, fast ändå inte.
Han säger själv att det inte var något fel på vårat förhållande. Är jag då dum i huvudet som inte förstår varför han då gör slut? Jag förstår att han mår dåligt och att han är förvirrad. Jag förstår att han inte vet vad han vill göra med sitt liv. Men varför måste han lämna mig för det? Varför kan han inte låta mig få försöka hjälpa till? Varför måste han komma dragandes med min sjukdom och säga att jag redan har tillräckligt jobbigt, tillräckligt mycket att jobba med? Det är ju knappast så att jag mår bättre av att inte ha honom i mitt liv.

Och vi har faktiskt två hundar att ta hand om. Skall de nu plötsligt bli mitt ansvar, själv? Skall jag gå från att vara sambo som delar vårdnaden om två galna valpar till att vara ensamstående hundägare? Det blir stort, men å andra sidan är jag Gudomen tacksam att jag har mina hundar för just nu är det dem som håller mig uppe.
När jag vaknade för en stund sedan av att Syd frågade om han skulle ta ut hundarna förbannade jag att en ny dag var kommen. Jag sa att jag kunde ta ut dem, men han kontrade med att han ändå skulle upp. Så gjorde vi alltid förut. När vi fortfarande var ett par. Så varför var han tvungen att väcka mig om han nu ändå tänkte ta ut dem själv? Jag frågade det.
"Varför var du tvungen att låta mig vakna?"
Men så kom Kami krypandes uppför min kropp nedifrån fötterna och lade sig tillrätta på mitt bröst. Då kändes det genast lite bättre. Tröstande. Han finns där, precis som Kiba, och de bryr sig om mig. Vad i helvete skulle jag göra utan dem?