Det visade sig att jag varit alltför optimistisk gällande Syd och mig. Optimism är överskattat. Ja, rent av farligt. Så fort jag tänker på saker vi gått igenom, saker vi gjort tillsammans, känns det som att hela världen skall rämna och jag kan inte tänka på någonting annat än att jag vill dö.
Mamma och pappa är självfallet oroliga men jag har försökt övertyga dem om att jag inte kommer göra någonting mot mig när jag har mina hundar. Jag skulle aldrig lämna dem ensamma i den här hemska, grymma världen. De är mina bebisar, mina skyddslingar, mina vänner.
Men jag kan inte föreställa mig ett liv utan Syd. Han är verkligen min själsfrände.