Kom nyss hem från Marcus. Var där och såg på film med honom och Frida-baben. Jag fick vin och godis. Hade sån enorm ångest, därför sa Frida åt mig att gå dit.
  På vägen hem gick jag och tänkte massa. Tänkte på hur jag fortfarande inte känner att jag passar in nånstans. Jag hatar att vara så omöjlig. Att förstora alla små grejen till största möjliga bajskakeri. Just nu hatar jag att vara jag. Önkar att jag kunde få vara klartänkt och logisk. Snäll. En sån man kan lita på. En sån som... en sån som är bra. Jag hatar att känna mig som ett missfoster som inte hör till det här förbannade pusslet som alla andra passar in i. Gud. Jag hatar det här. Jag hatar mig.