Det är läskigt när ångesten kommer. Har tagit Sorbil nu men kan inte få bort mina tankar från att skära mig. Jag har inte gjort det på 2½ vecka och nu är suget riktigt, plågsamt starkt. Vill blöda. Slappna av. Lägga mig på badrumsgolvet och sova. Känner mig ensam. Rädd. Skräckslagen. Hatisk. Är jag ensam? Bryr sig någon på riktigt om mig? Förutom mina hundar. För dem är jag alltid bäst.