Besöket på Krämaren idag har satt igång en rad tankar och känslor som jag inte riktigt vet vad jag skall göra med. Hade inte varit på Krämaren sedan Syd jobbade där. Det var väl i januari eller början av februari och fastän det var svårt att se honom framför mig, på riktigt, så gick det bra.
  Men Krämaren kommer nog för alltid att ha en Malin och Syd-stämpel som aldrig kommer försvinna helt. Ja, jag är fullständigt över honom nu. Det är jag övertygad om. Däremot är jag inte över hans svek. Han var den människa som stod mig närmast. Han fick veta saker om mig som ingen annan fick veta. Han var verkligen min bästa vän - även om det var en väldigt destruktiv vänskap och kärleksrelation. Han var den viktigaste personen i mitt liv och han svek mig på värsta tänkbara sätt. Klart som fan det tar tid att komma över.

Det var också jobbigt att vara där för alla människor. Här lever jag i min lilla bubbla. När jag plötsligt står där, mitt i en folksamling, så inser jag hur annorlunda och fel jag är. Att jag inte hör dit. Jag reagerar med ilska för det mesta när folk tilltalar mig. Jag är redan från början övertygad om att de faktiskt inte tycker om mig. Jag ger dem ingen chans att gilla mig för att jag redan har övertygat mig själv om att de aldrig kommer att gilla mig. Jag vill inte bli besviken. Bli sviken. Ja, jag är ett svagt fanskap. Men jag är också väldigt stark.

Jag kan inte påstå att jag mår dåligt just nu. Det känns faktiskt ganska bra, trots mitt grubblande. Var nyss ute med hundarna. Stapplade fram på mina klackar med stretande hundar och tänkte. Det var skönt. Tysk. Mörkt. Avkopplande. Inga störande moment. Ett nyförälskat par som knappt kunde släppa varandra. En tonårskille på väg hem från innebandyträning. Någon cyklist. Jag tycker nog bäst om kvällarna.

Är det någon som fattar hur rädd jag verkligen är för att bli sviken och lämnad igen?