Ni har alla sett dem, kanske utan att lägga märke till deras existens. Sedan jag blev singel har jag uppmärksammat dem mer och mer. Ni vet, plötsligt finns alla dessa par överallt som om dem är ute efter att invadera ditt liv för att tala om för dig hur ensam du själv är som inte har någon vid din sida. Och det är vissa av dessa par jag menar. De heterosexuella paren som ser likadana ut.

Ute på min vanliga morgonrunda med hundarna stötte jag på ett av dessa par. Dem är mina grannar. Vanligtvis brukar jag inte lägga märke till dem men nu var det praktiskt taget folktomt utomhus, förutom oss. Hon ser ut som vilken Blondinbella som helst och jag skulle säkert aldrig lyckas skilja hennes utseende från någon annan av hennes kloner, och han skrämmer bara skiten ur mig med sin slajmiga utstrålning. Ni vet; äckligt hår, solbrillor fast himlen är övertäckt av moln, halvtajta jeans och fula snobb skor. Tillsammans ser dem ut som två levande modepelare, som tagna ur Vecko Revyn eller Elle.

Men det är knappast bara modenördarna som dras till den här extrema versionen av tvåsamhet. Dem finns alla där. Syntharparet, helt klädda i svarta och strikta kläder, med bitter, allvarlig och androgyn uppsyn. Rockarna med tajta jeans som sitter åt om deras spinkiga - och mindre spinkiga - bakdelar, t-shirt med ett bandnamn, converse och rufsigt hår. Snobbarna med märkeskläder, märkeskläder, märkeskläder. Jag skulle kunna hålla på i en evighet, men jag tror att ni har fattat vinken.

Är jag avundsjuk? Skulle kunna vara så. Jag menar, det klart jag vill njuta av den där tvåsamheten jag med. Vem vill inte det? Däremot känner jag inte för att dela garderob med min andra halva. Jag vill inte se ut som en tvilling till min partner, jag vill se ut som en egen individ som klär sig som den vill, oavsett partnerns val av kläder. Somliga kan säkert tycka att det här sött, men mig gör det enbart rädd.