Igår kväll/natt hade jag ett samtal på msn med en liten Amanda. Hon är så ung, men ändå så förståndig. Vi pratade mycket om att jag är sjuk och det är så skönt att öppna mig för nån som lyssnar. Skriver jag i bloggen vet jag ju faktiskt inte om folk faktiskt läser, och ytterst sällan får jag ju svar på det jag skriver. Amanda försöker förstå och visar respekt. Det är så skönt. Och det är stärkande. Såna saker håller mig över ytan när jag egentligen bara vill gömma mig i mig själv och försvinna för ett tag.
Jag behöver få känna den där respekten och att folk faktiskt inte tycker att jag är en idiot. För det är så lätt att jag lyssnar på mig själv och alla onda ord jag har att säga om mig själv.