Tankar om boken jag läser
pocketversionen (klicka på bilden så får ni se). Är det inte helt fantastiskt fint? Jag älskar det magiska blåa och även om kvinnan på bilden skänker i alla fall mig en känsla av sliskig chicklit, ger det mig även en känsla av djup. Och djup har den här boken. Ett riktigt djupt djup. Under läsningens gång viker jag nya hundöron här och där för att lätt hitta tillbaka till stycken av boken som jag vill tillbaka till. Tillexempel sidan där författaren tipsar om en låt med underbara Siouxsie and the Banshees (måste ladda ned!) och sidan med den så sanna och kloka meningen: För det som gör mest ont är inte att lämna livet, utan att ge upp det som ger det mening. Jag nästan ryser.
Ett annat stycke som jag väldigt gärna vill dela med mig av är ett stycke gällande bisexualitet. Det är bokens huvudperson som berättar om sin föredetta flickvän Cat:
"Hon var lesbisk, det framhöll hon alltid klart och tydligt. Hon var inte ens bisexuell och ville heller inte, såvitt möjligt, ha kontakt med bisexuella kvinnor.
Det är ju absurt, sade jag. Du kan ju inte vara så drastisk.
Jag känner såna människor, brukade hon svara. De tröttnar på sina killar och får lust att pröva nåt nytt, men egentligen är de ute efter en man, helst en som försörjer dem. De kan inte få det som deras morsor har lärt dem ur skallen och hur orimligt det än låter betraktar de kvinnor på samma sätt som män betraktar oss: som sexleksaker. Man kan ha sex med dem, men kommer aldrig att älska dem."
Det där stycket förklarar så mycket som jag själv känner och som jag är rädd för att andra känner. Jag har själv svårt att ta bisexuella kvinnor på allvar. Många påstår sig vara det i några år, men poff så är de plötsligt hetero. Hur speciellt man än trodde att det man hade med dem var, ser dem det inte på samma sätt. Det gör ont.
Självfallet blir jag skräckslagen. Är det såhär flator ser på oss bisexuella? Förstör min bisexualitet för mig när det gäller kvinnor? (Män tycker ju för det mesta bara att det är något positivt, om de ens tar det på allvar). Om jag tvingades välja sida, välja mellan alla kalla mig hetero och homo, skulle jag helt klart välja homo.
Du måste se MTV s nya dokusåpa där killar och tjejer slåss om en bisexuell tjej. Exakt de här sakerna kommer upp hela tiden. Själv tycker jag inte det är konstigare att vara bi än att vara hetero eller homo. Det borde egentligen vara den "vanligaste" typen av sexualitet om folk var lite mer öppna. Det är vad jag tror iallafall. De mer insiktsfulla personerna inser ju också att man inte tänder på kön utan på personer. Själv är jag bi och helt säker på det. Ergo, jag gillar killar som tjejer. Om jag skulle tvingas välja ligger jag troligen mer åt heterohållet, men varför välja. Jag tycker de där fördomarna som författaren skrev om liknar fördomarna som finns från heterofolk mot homo. Lika dumt liksom.
Rebecca glodde på den där såpan förra helgen. Jag orkade inte med :P
Men fördomarna i boken är ju precis samma fördomar som jag själv har, eftersom jag själv råkat ut för det sååå många gånger. Personer som påstår sig vara bi i några år men plötsligt är dem hetero. Klart som fan man vill hålla sig borta från bi-tjejer då. Det är hemskt att falla för en, som påstår sig falla tillbaks, men sedan inte ens kan falla för ens kön. Uhh. Det är ju hemskt.
Men är det inte himla lätt att skylla på att man "blir hetero" istället för att säga sanningen & att det är att man inte fungerar ihop längre. Det låter som en rätt soft ursäkt. Som en lite utvecklad "det är inte dig det är fel på utan....". Och de som kommer på att hetero är rätt för dem, varför skulle det vara mer fel än det är för dem som kommer på att homo är rätt för dom? Jag håller med dig om det gäller såna där plötsliga provningar men om man haft ett förhållande längre tid så har man ju tagit saken på allvar. Att det tar slut är ju jävligt rimligt oavsett om man träffar tjej eller kille, om man ska vara cynisk. Tänk vad hemskt om du träffar en tjej som säger sig vara bi, sen gör ni slut, hon träffar kille och du känner dig kränkt - men fem år senare träffar hon en tjej som hon är ihop med resten av livet. Jag menar...hur ska man kunna veta? Bi handlar väl just om det - att man faller för båda könen och inte väljer det ena eller det andra?
men det är ju praktiskt taget det jag säger. som att ta emma som exempel. som jag var sååå kär i och som var sååå kär i mig. men nu kallar hon sig hetero. var hon med andra ord inte kär i mig? var det lögner? inbillning? vad det än var så är det förbannat smärtsamt och hon är knappast den enda.
