När jag pratade med min andra halva Mira i fredags slogs jag återigen av hur pigg och frisk hon låter. När jag frågade henne hur hon mådde och hon svarade att hon i veckan skurit sig för första gången på fem månader lät hon fortfarande lika pigg och frisk. Lika förtroendeingivande.
  Borderline bitchar är nog bäst i världen på att fejka. Jag vet ju själv hur duktig jag kan vara på att gå omkring och flina som ett fån och vara trevlig och social medan jag planerar hur jag skall skära sönder mig själv när jag väl blir lämnad ensam.

När jag gick i terapi för några år sedan (hundrafemte terapeuten typ) satt jag och pratade om Mira tamejfan hela tiden. Det var Mira hit och Mira dit och bla bla bla. Jag som bara några år tidigare försökt göra mig av med henne. Hon tyckte om mig alldeles för mycket och det skrämde skiten ur mig.
  Numera finner jag en tröst i att vi alltid har varandra. Vad som än händer så kommer hon finnas kvar. Vi kommer aldrig bli helt ensamma även om vi plötsligt slutar prata med varandra igen. Vi har ju försökt göra oss av med varandra. Båda två, flertalet gånger, men vi dras alltid tillbaka och så kommer det alltid vara. Om resten av världen ger upp om oss har vi fortfarande varann. Vi skulle vara destruktiva tillsammans och vänskapen skulle vara... instabil, men vi skulle ändå inte behöva vara ensamma.

Jag älskar den där jävla baben ♥