Jag måste sluta vara så rädd för allting. Ständigt denna rädsla för allt möjligt. Rädsla för att gå ut på en öppen plats och få ett panikanfall. Rädsla för att verkligen släppa in folk i mitt liv. Rädsla för det och det och det och det och det i all onändlighet. Vad blir det liksom?

Jag tror jag är inne i min tredje vecka utan att skära mig. När jag sa det till mamma som sa det till pappa kunde jag höra hur han jublade i luren. De blir så glada, så stolta! För en sånsak liksom och det är så otroligt skönt. När jag var sexton och livet verkligen började gå dåligt för mig var varken mamma eller pappa alls förstående. De var riktiga hemska om sanningen skall fram. Numera är de världens bästa föräldrar som verkligen försöker förstå mig så mycket som det är möjligt utan att vara jag.

Förut kom jag på att jag vill gå på bio. Det är ett friskhetstecken. Så länge Syd och jag var tillsammans var jag aldrig på bio och tanken att sitta instängd i en liten biosalong med massa läskiga människor brukade skrämma skiten ur mig. Nu lockar det mig. Det mysiga med att sitta där i mörkret och käka popcorn och njuta av en rulle.

Mitt liv har gått så väldigt mycket framåt sedan det tog slut mellan Syd och mig. Jag känner en glädje, en iver, inför framtiden. Idag slumrade jag i soffan till ljudet av lekande barn utomhus och det gjorde mig glad. Jag som brukade få sådan extrem ångest under våren och bara längta efter hösten och mörkret. Det går framåt och det skall fortsätta gå framåt. Jag skall fortsätta våga, fortsätta kämpa för ett drägligt liv och förhoppningen om att en vacker dag vara kapabel att ha ett jobb. Kanske även någon gång i framtiden vara frisk nog att skaffa barn.

Ja, jag vet inte riktigt, men mitt liv känns i alla fall väldigt ljust just nu och jag möter morgondagen med glädje. Imorgon kommer Belsebitch hit och käkar choklad och glor på kärleksfilmer och på fredag skall jag baka kladdkaka med O och gröpa runt i hans inre. Se efter vad som finns där.
Det blir fint. Och en fin kväll blir det nu också. Skall läsa klart det sista i Karin Alvtegens bok Skam. Hon är en mästarinna!