Jag vet inte riktigt vad jag vågar skriva här. Jag vet ju inte ens vad det verkligen är jag känner, men nånting är det i alla fall och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Människor ser alltid till att försvinna, förr eller senare. Jag har tjatat om det förut och kommer säkerligen att tjata om det igen, även efter detta inlägg.
  Som sagt vet jag inte riktigt vad jag känner, men en glädje är det i alla fall. Och en rädsla för att den glädjen skall försvinna. Försvinna för att han försvinner.

Egentligen önskar jag att jag inte brydde mig alls. Vet inte om det här är bra eller dåligt för mig. Men jag vet att jag vill ge det en chans. Få tid att lära känna honom. Se vad som händer. Om ens något skulle hända. Det vet jag ju inte, det är det bara framtiden som vet och kan utvisa. Men jag vill inte sumpa allt redan innan det ens fått en chans att bli någonting.

Troligtvis fattar ni ingenting av det jag skriver. Skriver mest för min egen skull just nu. För att jag inte kunde sova pga tankarna som far omkring. Ja, jag är då sannerligen en känslomänniska. Skall sätta mig med korten en stund nu och se vad de har att säga mig.