Jag tycker verkligen om honom och det är ju allt annat än bra. I alla fall när jag deppar ned mig och känner för att spy på allting. Men å andra sidan är det bra när jag som nu, faktiskt mår bra ändå. Fastän han inte... är sån. Eh, ni fattar? Jag blir som ett fnittrigt litet barn som dyrkar en idol på väggen. Alltså, en poster på väggen. Ja, ni fattar väl det också antar jag...? 
  Hur som helst. Jag måste få bort dem här känslorna för det är verkligen inte bra de stunderna jag blir sådär nere och stoppar i mig Sobril. Jag vet ju att det knappast är världens undergång. Men ändå har jag ett sånt där sug. Ni vet. Jag tänker sådär... att om. Om han hade känt annorlunda för mig så hade ju det varit underbart. Riktigt fint faktiskt. 
  Men jag borde ju inte, får inte, tillåta mig själv att tänka så, för då blir det ju bara ännu jobbigare när jag vaknar upp till verkligheten och vet att det aldrig kommer bli så.

Så från och med idag är jag kär i Miyavi. We're getting married next week.