Nina är mitt i livet när hon plötsligt blir sjuk i en dödlig sjukdom. Hon är 29 år, gift och har en dotter på sex år. Hennes friska liv var fyllt med aktivitet och sociala engagemang och hon var mitt i en avhandling om rap- och Third Wave Feminism-texter när sjukdomen drabbar henne.

  Den nya tillvaron spenderas i ett rum på sjukhuset med tre andra patienter. I början hör släkt och vänner av sig väldigt ofta, men allt medan månaderna går blir det mer och mer tyst från dem. Inte ens maken Jakob verkar vara lika sugen på att träffa henne längre och dottern Amelia vill allra helst leka med sina kompisar och skjuta ihjäl mammans sjukdom.

En bok om ett så tungt ämne borde även vara tungt att läsa. Det borde göra ont i mig vid läsningen av varenda sida, varenda rad, vartenda ord i denna bok. Men jag känner ingenting. Jag tycker att huvudpersonen är odräglig och nedlåtande och jag lyckas inte uppbåda minsta uns av sympati för henne.

Textmässigt tycker jag inte heller att boken är särskilt bra. Det är en fattig text som i mina ögon nästan känns amatörsliknande. Meningarna är korta och det finns så mycket bakom orden som inte sägs rent ut, som vilken sjukdom Nina lider av. Sånt gör mig galen. Jag vill ju veta nu!

Betyget blir en svag tvåa.