Leticia proppar sig full med Sobril för att inte skära sig, men ångesten och eländet är kvar ändå. Hon vet att hon skulle må bättre ifall hon skar sig men hon kämpar på för fullt för att hålla sig ifrån det.
  Jag förstår henne så väl. Hur kul är det att gå i kortärmare tröjor och visa upp ärr och skärsår på armarna? Se folks dömande blickar och inbillade (?) kommentarer bakom ryggen. Jag beudrar hennes stryka att hålla sig ifrån skärandet. Jag skulle då inte klara det. Jag tar hellre rakblad än Sobril för att skallen blir så förstörd så jag knappt kan varken tänka eller existera.
  I flera dagar har hon gått omkring och mått skit, inte varit sig själv, för att hålla sig borta från självskadebeteendet. Men är det verkligen värt det?

Åh, min vän ♥ Du är så förbannat stark! Jag längtar tills augusti då du gifter dig med din karl och jag skall gråta ögonen ur mig! Glöm aldrig bort hur värdefull du är! ♥