Att vara sig själv
När jag var sjutton försökte jag inte passa in. Jag gjorde som jag ville. Såg ut som jag kände för och umgicks med massa härliga personer som precis som jag älskade att dricka öl och lyssna på punk. Jag hade pojkvänner som verkligen gillade mig för mig. När jag tänker tillbaka till en bra tid så tänker jag på den perioden trots att jag var på väg att täras sönder av ångest. För nånstans där sprack allting. Min ångest gjorde mig sjukskriven och de flesta vännerna försvann. Dock fanns mn pojkvän Rickard kvar och det var nog tack vare honom jag kunde ta mig vidare.
När jag träffade Syd sommaren 2006 var jag inne i en period då jag försökte passa in. Jag läste massa
modetidningar och försökte få mig själv att tro att jag faktiskt var intresserad av mode. Jag lämnade ett av de största stöd jag någonsin haft och blev tillsammans med Syd. Jag var dum nog att tro att Syd verkligen brydde sig. Att han skulle stanna kvar trots allt det sjuka. Han sa ju faktiskt att han skulle det. Och så var så snygg! Den snyggaste person jag någonsin sett! En sån som tjejer vänder sig om och glor på, på stan. Och han ville ha mig. Mina föräldrar gillade honom genast precis som resten av släkten.
Han tyckte att jag var vacker utan smink!
När jag träffade hans bröder och deras flickvänner började jag förakta mig själv igen för det jag försökte vara. Den där modeintresserade hjärndöda idioten. Jag började gå tillaka till mig själv mer och mer.
När vi flyttade till Askersund hatade jag mig själv mer än jag någonsin tidigare gjort. Jag kände mig som ett äckligt jävla missfoster och Syd gjorde aldrig någonting för att hjälpa mig. Det var nog där och då som vårat förhållande blev dödsdömnt.
Syd ville nog aldrig ha mig för mig. Han ville ha någonting som han trodde var jag. Första chansen han fick tog han och drog. Det syns till och med på bilder på honom. Bilderna från början av vårat förhållande såg han snäll ut. På bilderna från det senaste året ser han nästan ond ut.
Jag trodde att jag skulle dö utan Syd. Jag trodde också att jag aldrig skulle hitta någon som faktiskt skulle orka med mig. Jag är fortfarande ganska övertygad om det sistnämnda. Att jag aldrig kommer finna någon som orkar kämpa med mig och för mig. M blir sur när jag tror att han skulle ge upp efter ett tag om det någonsin skulle bli något mellan oss. Men han kan inte klandra mig. Människor har alltid lämnat mig när det blivit för jobbigt.
Jag måste våga vara mig själv, jämt. Jag kommer bara kväva mig själv om jag kämpar för att vara någonting jag inte är bara för att jag vill passa in. Jag måste bara finna styrkan och modet. Sluta skämmas för vem jag är. För vad jag är.
Precis! Det låter så lätt att "bara vara den man är" men det är fan inte helt enkelt!! Men du är definitivt något på spåret, det låter lite som att du kommit till en väldigt smart insikt :)
Om man är sig själv till fullo finns det inget folk kan göra för att skada en. Jag tänker på hur jag fick lära mig av mina föräldrar att inte prata "bredvid mun" om vad de pratat om hemma. Poängen är att om man inte snackar skit så finns det inget att prata bredvid mun om. Och inget att dölja. Så är det för mig nu. Jag har kapat alla trossar till folk som har en annan bild av mig, än jag har och förväntar sig något jag inte kan ge. Och jag har inte massor av kompisar. Men dem jag har vet jag att jag kan vara helt ärlig mot. Inte bara kan. Jag är. Du har börjat en resa mot ett mål som bara kommer ge dig stolhtet. Och det är så det ska vara. Du ska definitivt vara stolt över dig själv. Jag är stolt över dig!
