Jag hatar att lägga mig och sova numera för då vet jag att jag snart måste gå upp igen och den där tiden jag är nyvaken är som allra värst. Just nu känner jag mig gråtfärdig. Och förbannad. Jag hatar Syd. Äntligen! Och det är så skönt! Jag hoppas att han kommer få lida lika mycket som jag fått pga honom. Mitt självförtroende är så kasst att jag inte fattar hur jag någonsin skall lyckas tro på mig själv igen. Och jag frågar mig om och om igen; vem kommer någonsin vilja ha en flickvän som är psykisk sjuk och har en personlighetsstörning?

Jag skall se till att börja träna i år och sköta maten. Gå ned alla de där kilona som tabletterna fått mig att gå upp. Jag skall bygga upp mitt självförtroende igen. Bli stark i mig själv. Överleva.