Så blev det såndär panisk panik igen och sobrilen gör mos av min hjärna. Kan inte riktigt tänka. Vill gå och lägga mig och vakna upp till nånting annat än dethär. Ångestögon som söker kärlek. En förbannad gemenskap. Borde jag avskärma mig ännu mer från världen eller skall jag fortsätta försöka? Det är tungt. Och svårt. Jag behöver min trygghet.