Jag har världens chans här. M är en underbar kille (eller snarare man) och av någon anledning tycker han om mig. Och jag tycker om honom. Han verkar vara sådär läskigt bra för mig. En sån som skulle kämpa och inte ge upp när saker skiter sig.
Men jag kommer sumpa allt för jag går och drömmer om Syd. Det är sant. Har försökt dölja det för mig själv. Levt i min egen bubbla där jag trott att jag började bli mer och mer immun mot den där vackre kinesmalaysianen. Men jag går och drömmer om att han skall ändra sig. Inse att han begått ett misstag. Ge oss två en ny chans. Och ändå vet jag inte om jag vill ha den där chansen.

Åh! Det är så jävla jobbigt. Så jävla frustrerande. Hur fan skall jag ta mig vidare härifrån? I love him so much it just turns to hate.