Jag imponerar på mig själv
Idag är en sån dag jag skulle kunna ta mig själv för att vara frisk. Lyssnar på Lacuna Coil. Kami leker med en av Syds gamla använda och kvarglömda strumpor. Den låg faktiskt i en påse från början men Kami lyckades plocka ut den, en strumpa till och två kalsonger. Har hängt upp påsen på en krok nu, men låter honom behålla en strumpa. Om han saknar Syd så kan han väl få leka med den där strumpan. Ingen skada skedd typ.
Pappa är ledig idag så vi skall ut och gå med hunarna i skogen. Vi skall också ta en sväng förbi min farmors syster och hennes man så jag får se hur de bor nu när de flyttat in i stan. Jag har inte mått tillräckligt bra för att orka ta mig dit och leka social tidigare.
Idag mår jag riktigt bra och ingen jävla kines-malaysian skall få förstöra det för mig.
Hej! (Varning för lång kommentar)
Jag läste igenom symptomen/tecknen på borderline i ett inlägg längre ned. Det är läskigt hur väl det stämmer in på en vän till mig. Efetrsom du verkar ha stor kunskap om psyksik ohälsa vill jag be dig om råd.
Jag har en vän som jag känt sedan 13-årsåldern. Vi har varit extremt nära och hon har varit som en syster för mig under den viktiga utvecklingen från flicka till kvinna.(vi fyller båda 25 i år) När vi var 19 år dog hennes mamma efter att ha varit sjuk i cancer i många år. Jag har sedan förstått hur mammans sjukdom varit tabu inom familjen, man har inte kunnat tala om det och att det även fanns oerhört mycket olösta konflikter, skuldkänslor och ilska i hennes relation till mamman. Det var skönt för mig att få veta detta, för det förklarade varför min vän ofta kunde bli frånvarande och svår att få kontakt med.
Mamman dog 2003. Efter det har livet tagit en mycket destruktiv vändning för min kära vän. I ungefär ett år efter begravningen var hon mycket passiv och tillbakadragen- vilket självklart är helt naturligt och förståeligt, hennes mamma hade dött. Men passiviteten har kvarstått, och nu- nästan 5 år senare bor hon fortfarande hemma,med sin förtidpensionerade och deprimerade far.lillasystern på 21 har flyttat hemifrån för längesen. Hon gör ingenting om dagarna. Pappan är ingen som kan peppa eller stötta, eller pusha henne att utvecklas. De drar ned varandra så att säga. I efterhand kan jag konstatera att det har handlat om trappsteg efter trappsteg ned i helvetet. Det började med experiment med droger, hash och kokain. Sedan har hon provat ecstasy, olika lugnande kombinerat med alkohol. Hon missbrukar sex som ångestdämpare, uatn att någonsin skydda sig, eller testa sig. Nämnas bör att hon äter en hög dos av Zoloft sedan 2003. Jag och en annan vän har gjort allt, allt för att hjälpa. Vi har tröstat, stöttat, blivit arga, skällt, gråtit, skrikit-Ingenting har någon effekt. 2005, efter en mardrömslik helg tillsammans i Sthlm då jag förstod hur sjuk hon verkligen var, vädjade jag till henne att söka hjälp. Hon hade då berättat att hon hade haft oskyddat sex med oräkneliga killar, att hon ibland kunde åka från den ena till den andra under en och samma dag och ha sex utan att det kändes konstigt.
Jag klarade till slut inte av mer, eftersom jag gick upp så mycket i hennes smärta. Jag ställde ett ultimatum: Jag kan inte vara i ditt liv så länge du fortsätter med destruktiva beteenden som droger och sexmissbruk. Jag klarar det inte psykiskt. Ring mig den dagen du är beredd att söka hjälp och börja en ny väg i livet. Hon ringde aldrig. Genom gemensamma vänner fick jag veta att beteendet bara förvärrades. Efter två år kände jag att jag ville ta upp kontakten igen. Vi träffades och hon berättade att hon nu rökt heroin flera gånger, sålt kokain och inte hade några planer för framtiden.
Jag har ringt Maria Beroendecentrum och frågat vad man kan göra, om man kan tvångsomhänderta en 24-åring. De säger bara att man kan inte hjälpa någon som inte själv vill, och att jag ska ta min hand ifrån henne. Enda alternativet är att göra en LVM(?)anmälan till soc, om man fruktar att hon är fara för andras liv.
Hon är en fara för sitt eget liv! JAg är så fruktansvärt rädd att jag ska få höra att hon har dött av en överdos eller fått Hiv. Då kommer jag tänka:jag borde gjort mer! Jag vet inte vad jag ska ta mig till-jag ser ingen förändring i hennes beteenden, och steget känns inte långt till prostitution och tungt drogmissbruk eftersom hon inte verkar tycka att hon har något att förlora. Jag förstår naturligtvis att detta har med psykisk ohälsa att göra. Hon har redan fått diagnoser som social fobi och BDD av psykologer, Hon går just nu i terapi men det verkar inte ha någon effekt.
Vad hade du gjort i mina kläder? Ska jag göra en LVM anmälan?
Vad är mitt ansvar som vän, som medmännsika? Jag kommer alltid att älska den människan hon är under alla lager av sjukdom, smärta och förvirring.och jag vägrar att tro att det är "för sent" för en 24-årig ung människa, med hela livet farmför sig. Det är djup cynism av männsikor att säga det till mig, elelr hur?
Lala: Oh, vad svårt det blir för mig att svara på din kommentar. Å ena sidan tycker jag att jag är fel person att fråga eftersom jag själv är sjuk, men å andra sidan tycker jag att jag är rätt person av precis samma anledning.
Jag tror att jag hade gjort en LVM-anmälan. Din vän kommer säkerligen bli jävligt förbannad på dig, men det är en smäll att ta. Jag skulle själv bli galen om det hände mig. Shit, jag skulle bli såå förbannad! Men du verkar ju redan ha försökt allt du kan och ingenting verkar fungera.
Om det nu är så att din vän är en borderline person så kommer hon må skit ifall du lämnar henne, men jag förstår också om du inte orkar. Jag har själv praktiskt taget sagt upp kontakten med en vän som också är borderlineperson för att jag helt enkelt inte orkar kämpa för henne längre. Hon håller också på med droger och jag känner att jag har nog med mitt och jag måste tänka egoistiskt, det måste vi alla. Du måste tänka på ditt liv. Om den här tjejen inte tillför någonting positivt i ditt liv, om hon drar ned dig i skiten, så tycker jag absolut att du borde ta avstånd från henne.
Mitt borderline-jag skriker nej när jag skriver detta, men jag vet också att man inte kan kräva hur mycket som helst av sina medmänniskor. Du har i alla fall försökt, och det mycket. Du har gjort mer än vad de flesta skulle göra och gör. Du borde vara stolt över dig själv och det hoppas jag att du är.
Åååh, det här är så svårt. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men det jag försöker få fram är att du inte skall låta henne dra ned dig i skiten. Så länge du orkar kämpa för henne och själv har huvudet över ytan (förstår du hur jag menar?) så kan du fortsätta. Men om du börjar gå ned dig för mycket i det som hänt din vän så tycker jag absolut att du skall bryta med henne och försöka gå vidare. Det är inget svek från din sida utan snarare än nödvändighet.
Jag hoppas jag fått fram någonting vettigt i alla fall.
