Känslokall?
Har jag blivit känslokall? Jag väcktes av mamma idag - för bara en halvtimme sedan. Hon berättade att hennes faster (90+) dog i sömnen inatt. Min söta lilla Britta är död. Mamma grät och lät alldeles förkrossad. Den senaste tidens ondheter börjar bli alldeles för mycket för henne tror jag.
Men jag grät inte ens. Jag tänker på hur skönt det måste vara för henne. I alla fall år har hon varit så pigg, men så de senaste månaderna har det gått riktigt ut för henne. Hon ville inte in på ålderdomshem och att använda rollator var någonting hon vägrade. Nu fick hon dö i sömen. En dräglig död.
Ja, jag vet inte. Kanske är jag ett känslokalls monster.
Är du bra på bloggdesign? Jag hade nämligen behövt lite hjälp eftersom jag fattar noll :). Bra blogg du har förresten.
Jag tycker det låter som att du har en positiv och sund inställning till döden, vilket är skönt! Visst kan man sörja för att man saknar personen, men oftast är det ju inte SYND om personen i fråga för att han eller hon dör.
Jag grät inte någon gång när min morfar dog, men då hade jag ju iofs inte sett honom på kanske fyra år. Dessutom hade han ont så det var nog mest en befrielse. Döden är ju inte alltid något vi automatiskt måste bryta ihop och gråta inför! ;-)
mingla: jag tar hjälp från denna blogg som supersöta ceriadwen tipsade mig om: http://designadinblogg.blogg.se/ =) utan den skulle jag inte fatta ett skit, hehe :P så lycka till och tack för komplimangen =)
ceriadwen: du kan alltid få ned mig på jorden igen och det känns så skönt. alltid när jag får förmig att jag är ett hemskt monster så finns du där och har något vettigt att säga =) tack!
Håller med om att det är sunt att tänka så och framför allt att känna så. Klart fan det gör ont när någon närstående dör, men om man vet att människan var "klar" och själv tyckte det, så blir det inte lika tragiskt. Iallafall kan det ju vara så ibland. För mig spelade det ingen roll att jag visste att Linus var gammal som gatan och att det var dags. Svider fortfarande när jag tänker på honom. Men inte för hans skull kanske...mer för min egen...som inte får hålla honom i famnen igen. Men som jag vill!
Tråkigt att höra att du blivit av med en närstående släkting. Det gör väldigt ont. Men jag tycker inte att du verkar känslokall alls. När jag tänker på alla damer på demenshemmet där jag brukar jobba så hoppas jag att man själv också kan få dö en naturlig död då man fortfarande är pigg o frisk.
leticia: jag blir bara rädd för att jag inte ens tänker på henne, på att hon är död. men jag skall inte haka upp mig vid det. det vore skillnad om jag inte ville bry mig, men nu vill jag ju faktiskt det. jaja. jag bara babblar.
alice: oh, demenshem :/ hade ingen aning om att du jobbade så. hur klarar du av det utan att gå under känslomässigt?
