Jag kommer aldrig mer - i ett förhållande - kompromissa på ett sådant sätt att jag förlorar mig själv. Jag skall sluta vara rädd för att aldrig träffa någon som kommer acceptera mig som jag är, med psykdiagnoser och allt. Alla världens människor är inte fega, dömande och svaga svin som ljuger och inte orkar kämpa. Jag är knappast enbart ondska, om jag är ondska över huvud taget.

Jag kommer heller aldrig acceptera en partner som inte tycker om mina hundar. Mina hundar är det viktigaste för mig. För dem skulle jag göra allt. Det jag får från Kiba och Kami är ren och obesudlad kärlek och när jag sitter på badrumsgolvet och karvar i armarna så kommer de fram för att pussa mig, istället för att ge mig dåligt samvete för att jag än en gång har åkt dit i självmisshandelns dvala.

Det finns en kvinna på spray date som har skrivet i sin presentation att folk med psykdiagnoser helt enkelt skall hålla sig borta. Det finns en härligt uppriktig veganjävel som tycks älska att retas med folk som självfallet även gav sig på henne =P Sånt tycker jag är underbart.
Själv blir jag mest förbannad av sånt där. Känner för att slå, slå, slå! Sparka hårt och skrika att hon är en dum jävla idiot som förtrycker en stor grupp med människor som redan har det allt annat än bra. Varför tycks så många tro att psykisk sjukdom är lika med idioti, ondska, illvilja? Jag blir så frustrerad av sånt. Förbannad. Men jag tänker inte låta mitt sjuka jag ta över och bli bitter och hatisk för just nu mår jag bra och det tänker jag njuta av. Jag kom till och med på mig med att gå omkring och le för mig själv när jag var ute på hundarnas morgonpromenad.

Jag är inte ens bitter på Syd längre. Jag föraktar det jag gjort och skulle gärna se hans äckel till flickvän (?) lida på samma sätt som hon fått mig att lida, men Syd klarar jag helt enkelt inte av att hata. Inte just nu i alla fall. Mina känslor gentemot honom pendlar mellan hat och kärlek.

Veganen sa till mig igår att jag skulle ta tillbaka Syd om han skulle inse att han gjort ett misstag (det klart han gjort ett misstag, eller hur? =P) Men sanningen är den att jag inte skulle det. Jag har insett att bristerna i förhållandet. När Leticia för några månader sa till mig att Syd inte var bra för mig blev jag förbannad och ville helst inte ha med henne att göra. Nu förbannar jag snarare mig själv för att jag var dum nog att inte lyssna. Visserligen är jag glad att jag har gått igenom det här, det har lärt mig mycket, men jag måste också lära mig att lyssna på folk som är verkliga vänner. Och Leticia är helt klart en av dem.

Jag borde också ha reagerat på alla dessa gånger jag skräckslaget suttit och pratat med Chinya om min rädsla för att bli lämnad av Syd. Jag trodde att hela mitt liv skulle ta slut. Att jag skulle förbli singel.
Men vill ni veta en sak? Om jag inte finner någon som passa ihop med mig som jag är - ja, då är jag mycket hellre singel. Jag har insett värdet i mig själv och konstigt nog har denna erfarenhet ökat på mitt självförtroende. Jag duger som jag är.

Nåja. Har inte tid att sitta här och babbla hela dagen. Mamma och pappa är lediga idag så vi skall åka iväg till Oset och promenera i naturen med hundarna. Hade tänkt sminka mig lite innan dess och även kolla igenom mina favoritbloggar.

Sayônara!