Det känns som att dagen bara blir värre och värre. Min ångest är så stark nu att jag inte längre vågar vara utan Sobril. Vill skära. Slå. Förstöra. Gråta skallen av mig för att han inte längre är min. Hata hata hata. Jag känner mig så konstig sedan han försvann. Jag känner mig så ensam. Den här jävla ensamheten... Såhär jobbigt har det inte känts tidigare. Ingen nyckel i låset och en vacker underbar kines som stiger in i hallen och blir attackerad av hundarna. Men han var ju alltid (nästan i alla fall) grinig när han kom hem. Jag borde inte sakna det där. Men jag gör det. Jag saknar hans spelande vid datorn. Jag saknar hans kramar. Jag saknar hans ögon. Jag saknar hans kropp. Jag saknar hans humor. Jag saknar oss.

Kommer jag någonsin att fatta vad som hänt? Åh, vad jag älskade honom!