Sprutande tårar
Är det vad jag är? En enda stor jävla sjukdom? Finns det ingenting annat hos mig än det där sjuka? Jag har ringt och pratat med mamma. Kan inte sluta gråta. Jag trodde att det var fel på mitt utseende. Att jag var för ful för att Syd skulle vilja ha mig. Men jag vet bättre nu. Jag blir ju fan attackerad med komplimanger från SD så jag fattar, jag duger utseendemässigt.
Men fattar ni nu vad det här innebär? Jag kommer alltid att vara ensam. Jag kommer aldrig träffa någon som faktiskt orkar med mig och min sjukdom och det är en skrämmande tanke. Jag vill nte vara ensam. Jag vill inte bo själv med mina hundar och låtsas att jag mår bra.
Mamma tror inte ens att han bryr sig.
Syd är inte hela världen. Vad jag menar med det är att du inte kan låta hans agerande bli en norm för alla människor du träffar. Det är självklart att din sjukdom gör ett förhållande svårare, men att det skulle vara omöjligt tror jag inte ett ögonblick på. Däremot tror jag att din partner måste visa större mogenhet än S gjorde, och ta hjälp om det blir svårt. Som du vet har både jag och F gått till psykolog och det har hjälpt oss. Man kan inte förvänta sig att folk vet hur de ska bete sig utan stöd. Du är en ung, sexig och smart kvinna som är mycket insiktsfull när det gäller sjukdomen. Du kommer garanterat träffa någon som också är mogen och kan hantera sjukdomen, för DEN ÄR INTE DU. Den påverkar dig som ett handikapp och det kan du aldrig komma från. Men den är inte du. Därför - när du känner dig ond eller något i den stilen, känner du fel. Du är inte antingen eller. Du är underbara min Mana och du är alldeles för bra för den där själviska skitstöveln!
Du har blivit dumpad på ett skitfegt sätt och då får såklart självkänslan sig en rejäl jävla törn. Du är definitivt inte ful, inte osmart eller nåt sånt. Hoppas du vet det innerst inne. Du är grym som skriver om detta, som inte bara låtsas vara oberörd. Du går kanske igenom någon slags sorgprocess och när den är över så blir du bara starkare än du var innan. Det finns någon (mja flera, men vi får se vem du väljer!) därute som kommer att älska och avguda dig. Vänta du bara och se! :-) Syd var för omogen för dig, bra att han är väck. Men jävligt kämpigt för dig just nu. Massa pepp till dig från mig!
Nej! Du får helt enkelt inte tro att det enda du består av är sjukdom! Om du rannsakar dig själv vet du säkert också att det inte är sant. Du har massa bra sidor och det finns mycket att älska. Du är en smart och vacker tjej och du kommer finna någon som älskar dig för den du är.
Leticia: Jag vet ju att du har rätt men ändå kan jag inte - vågar jag inte - hoppas på att träffa någon som faktiskt kommer försöka hjälpa mig. Någon som faktiskt kommer orka. Jag borde egentligen inte ens sakna Syd för sedan vi flyttade till Askersund har det ju knappast varit bra. Visst, hösten var bättre men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur han förändrats. Jag måste vara inse att det här är det bästa som kunde hända. Men det lär väl ta sin tid.
Fire: Jag är så imponerad av dig. Hur du ställer upp för mig trots "grejen" vi hade för några månader sedan. Det är verkligen fint av dig och jag uppskattar dina stöttande kommentarer massor!Haha, jag gillar uttrycket "bra att han är väck!" Det lät bra ;)
Ceriadwen: Jo, jag vet ju att du har rätt. Men måste bara orka kämpa emot när de där dumma infallen kommer. Jag har sån tur som har så fina läsare som visar sitt stöd
