Fan ta mig och fan ta er!
Precis som jag fejkar på inför er, er som jag umgås med. Jag säger saker. Dumma saker. Saker som förminskar mig själv och mitt mående. Jag skämtar bort allt. Försöker vara underhållande och flummar bort i mig själv. Jag låter en yta ta över. Varför? För att ingen vill ha ett psykfall i sitt liv. Jag till och med skämtar bort det där jävla ordet - psykfall - när det faktiskt inte finns minsta lilla glädje i vad det innebär.
Ni tror säkert att jag tycker det är kul. Det är ju så jag får det att framstå. Jag bara fortsätter och fortsätter. Fejkar på och får er att tro så förbannat jävla mycket. Jag borde förakta er för det. För att ni är så jävla lätta att lura.
Jag sitter och skär medan jag skriver det här. Skär och gråter och lyssnar på Sixx Am. Det är min tröst. Nikkis ord. Säg fan ingenting negativt om att jag skär mig. Fejka! Låtsas som att det inte är ont i er. För fattar ni inte hur jävla mycket jobbigare jag får det när ni överväller mig med eran sorg?!!! TÄNK FÖR FAN PÅ MIG OCKSÅ! Ni behöver inte jämt få fram hur min sjukdom får er att känna. Hur fan tror ni den får mig att känna?
Och ge fan i att säga minsta negatova grej om mina hundar. Fattar ni inte att jag tar åt mig? Käft istället. För vill ni veta en sak? Om jag inte hade mina hundar så skulle jag inte leva idag. Jag hade ändat hela jävla skiten när Syd lämnade mig. Fattar ni inte det? Fattar ni inte hur ont det faktiskt gjorde när mannen som var min bästa vän svek mig så förbannat? Fattar ni inte hur skit jag verkligen mådde? Även det har jag förminskat. Skämtat bort. Inte visat mitt allvar.
Det är mina hundars kärlek som håller mig här. Eller nej, det är fan inte sant. Kami har inte ens något med det att göra. Jag älskar mina hundar mer än någonting annat, men det är Kiba, och enbart Kiba, som får mig att fortsätta- Jag älskar båda mina hundar lika mycket, men Kami skulle klara sig utan mig medan Kiba skulle gå under. Kiba är ett psykfall precis som jag och vi har ett speciellt band till varandra. Han skulle dö själsligt om jag inte fanns mer.
Jag har nog aldrig tänkt så mycket på självmord som jag gjort under de här 5-6 månaderna sedan Syd drog. Samtidigt har jag heller aldrig mått så bra som under den tiden. För bra har jag verkligen mått emellanåt. Belse piggar upp mig bättre än någon annan och att vara social har gjort mycket gott för mig.
Jag har frågat mig själv varför jag varit så trött den senaste tiden. Jävla idiot. Tröttheten kommer av att jag mår så jävla dåligt. När jag bäddade sängen började jag tjuta. Förstöra sminket som jag precis kletat på.
Fan bara ta mig på allvar och sluta vara så jävla pantade. Och skriv inte meningslösa skitkommentarer nu. För jag kan se igenom. Idag kan jag. Och just nu orkar jag bara med sanning. Äkta kärlek. Sånt.
Fyfan. Jag fattar verkligen inte hur jag skall orka.
Jag vill bara säga att jag tänker på dig.
<333333333333333333333333333
Du är stark Mana! Det känner man inte när man är mitt i det. Men din styrka hjälper mig att härda ut. Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket du betyder för mig. Men det går inte. Jag har inga ord som räcker till. Jag skäms när jag skriver det här, för du är "internet"-vän. Och det är - enligt de flesta - inte på riktigt. Men det känns på riktigt. Det gör ont i hela mig när jag läser att du skär dig och det inte känns och du inte får lindring av det. Det gör ont att läsa om all din kärlek till hundarna och hur folk tjafsar om dem. Jag förstår det inte!!! Ingen skulle väl fan komma och kritisera ens barn, till utseendet eller vad fan som helst - varför får man göra det när det gäller hundar? Din Kiba är så vacker. Jag minns de första bilderna du skickade när han var valp. Han var så söt! Kami är ju - det är inte konstigt att folk faller för honom. Jag menar...han är som vår Ebba-Kristina. Det räcker med att hon ska sträcka ut tassen för att alla ska säga "åååååååååååååh vad söt hon är", men det är Mila som har mitt hjärta. För henne "växte" jag upp med. Hon var min första katt och vi är lika. Hon får inte komplimanger, men när hon älskar en - då vet man att det är på riktigt. Så jag känner igen det. Man älskar sina djur, men inte alltid det djur som är "gulligast" mest.
Och jag vet hur du kämpat sedan Syd försvann. Och med försvann menar jag i meningen försvann - själsligt också. För han var ju inte där de sista månaderna. Det märktes för du mådde så himla dåligt! Syd tog ifrån dig mycket, men här är styrkan - du kunde kastat dig på marken och självdött. Men du gjorde inte. Du TOG HJÄLP av Belse och andra. Du tvingade dig själv att agera, socialisera och kommunicera. Det är sketa starkt - även om det var fejk ibland. Jag beundrar dig så mycket Mana!
Du är så vacker. Du utstrålar så mycket känslor, starkt positiva för mig, till och med när du är ledsen. För du lever och du ÄR Mana. Innan jag lärde känna dig hade jag en ganska fördomsfull syn på wicca-tro och hedenism. Men idag ser jag Mana överallt - varje gång någon pratar om Gudinnor så tänker jag på dig. Jag vet att du har det i dig. Jag kan avundas dig, för min relation med Gud är så himla splittrad.
Det finns mycket jag avundas dig. Dina föräldarar, din Belse och dina hundar. Din förmåga att resa dig efter varje fall - hur du vågar träffa folk du inte träffat förut och vågar fejka. Jag vågar sällan ens det. Jag avundas - men missunnar inte! Inte för ett ögonblick. Jag tycker så mycket om dig Mana. Så himla mycket.
Kramar i massor
