För det mesta känns det så menlöst att gå upp om mornarna (jo, det är fortfarande morgon. I alla fall för mig). Jag ställer mobilen på 8-9, men kommer sällan uppförän vid elva, tolv för att jag helt enkelt inte ser någon mening i att gå upp. Jag vill bara sova vidare och slippa vakna förrän det känns bra igen.

Jag vet inte riktigt varför jag mår såhär. Är det för att jag känner mig så ensam? Egentligen är jag mindre ensam nu än vad jag nånsin varit tidigare. Jag har så fina vänner i mitt liv för en gångs skull, och framför allt - jag har Belse. Förlåt ni andra, men jag är säker på att ni ändå förstår. Belse kommer hit och underhåller mig. Får mig att känna mig levande och förstådd. Till henne kan jag säga vad som helst utan att hon dömer mig. Hon brukar liksom förstå. Som att hon och jag har samma tankar. Nästan som att vi vore samma person.

Men ändå kommer den där ensamhetskänslan. Belse drar hem till sin familj. De tycks ha så mysigt ihop! Medan jag går och lägger mig med hundarna och alla mina spöken. Jag har aldrig tidigare trott att jag är en sån som behöver andra människor för att må bra - men nu börjar jag tänka annorlunda.

Kanske är jag inget mer än en fullblodsidiot.