Jag var på möte på DBT-enheten idag. Först kändes det som att jag skulle flippa ur när vi kom ur bilen och möts av en dörr där det står ätstörnings-nånting. Fel dörr med andra ord. Det är så skönt att DBT-enheten inte ligger vid USÖ. Jag hatar sjukhusmiljön som bara får mig att må illa. Efter besök på psyk känner jag mig knappast pigg och uppåt. Snarare som att någon när som helst skall komma och kidnappa mig och låsa in mig.

Jag skall på ett nytt möte den 24e juni och sedan skall jag höra av mig till dem gällande om jag vill börja DBTn eller inte. Själva grejen att jag i såna fall måste skriva på ett kontrakt och lova saker skrämmer skiten ur mig. Är det nånting jag är dålig på så är det att hålla det jag lovar.

När info-människan började berätta om DBTn och borderlineproblematik kändes det för första gången som att jag faktiskt kommit nånstans där folk förstår mig. Min pappa ville veta om han och mamma gjort något fel i sin uppfostan av mig. Om det på något sätt är deras fel att jag har en borderline-personlighetsstörning. Det visade sig att det ligger i sedan födseln.

Just nu är det en massa tankar som snurrar runt i min skalle. Att börja i DBT-terapin skulle innebära en jävla massa jobbande med mig själv. De flesta av er kan nog inte ens föreställa er vad som väntar. Är jag redo för det? Ja, det tror jag faktiskt att jag är. DBTn känns som att jag för första gången får en chans att kämpa mig emot ett drägligt liv och jag ser fram emot info-mötet näst, nästa tisdag.

Jag vill jobba för det här. Jag vill verkligen.