Kan inte sova. Mår... pyton. Både fysiskt och psykiskt. De där stötarna attackerar fortfarande min kropp, men inte alls så intensivt som tidigare idag. Jag trodde aldrig att tabletterna skulle ta ett sånt grepp över mig. I söndags sa jag till Frida att det var något fel med min kropp. Jag sa att jag var på väg att dö. Så tog jag Sobril och vi drack öl och gick hem till Marcus och såg på fotboll och drack ännu mera öl och hela måndagen låg jag avdäckad i sängen. Hela dagen idag har varit ett helvete och jag tänker aldrig, nånsin mer stoppa i mig en förbannad jävla bensobajskaka. Tablettfanskap. När Mira kommenterade mitt tablettet och alkoholblandande blev jag bara förbannad. Förbannad för att hon inte trodde att jag hade kontroll och förbannad över att hon jämförde oss två. Hon - som inte ens är i min fysiska närhet - förstod så mycket mer än någon annan. Hon är mitt andra jag, det är fan nästan läskigt.

Men det är slut med det här nu. Inget mer gömande. Och det finns inga genvägar. Jag har en personlighet även när jag inte dricker och proppar i mig tabletter. Men fan... hur skall jag våga? En nykter väg är en ensam väg i mitt fall. Men jag får ta det. För jag kommer bara gå åt helvete annars.