Jag ringde och pratade med Mira igår kväll. Utan några tabletter eller alkohol i mig. Först trodde hon inte på mig, men efter en stund verkade det som att sanningen faktiskt gick upp för henne.

Våran vänskap har alltid varit extremt intensivt fastän vi bor i helt olika städer, långt ifrån varandra, och bara träffats en enda gång. Vi är två borderlinebrudar som ibland nästan tar kol på varandra. Min sanning gör henne illa, precis som hennes sanning gör mig illa.
  Om vi skulle bo nära varandra, umgås typ dagligen, så finns nog risken att vi skulle spåra ur totalt. Skära, supa, slåss, knulla, infektera. För jag tror inte att vi skulle kunna hjälpa varandra till någonting friskt. Vi skulle bara skada varandra. Jag är riktigt säker på det.
  Ändå är jag aldrig beredd att släppa henne. Hon är den enda som verkligen förstår mig. Hon är mitt andra jag och hon vet saker om mig innan jag själv ens vet det. Det är som att hon har en nyckel in till både min hjärna och mitt hjärta. Det är både läskigt att fint. Det känns tryggt.

Ingen skulle kunna krossa mig så lätt som hon. Och jag älskar henne för hon är ändå god. Mot mig. Hon är min.