Att ständigt känna att jag inte hör till, att jag inte passar in, kräver ganska mycket energi. Okej, ständigt kanske inte stämmer, men oftast. Men när jag och Frida flummar runt brukar det kännas bra. Som när vi lekte agenter i lördags. Då kände jag att det faktiskt finns en människa som är på min nivå och som förstår mig. Det är så skönt.
  Men nu är jag ensam här hemma, med hundarna. Är inne på helgon och qx och snackar med mr Ollon på msn och jag känner att jag bara inte passar in. Att jag borde ta min ångest, krypa ned under täcket och begrava mig själv. Vad gör jag här? Vad är min mening? Jag borde inte ens försöka få fram det. Istället borde jag fokusera på det vackra och hoppas på det bästa.