Det känns som att de lite tyngre tankarna får hålla sig i denna blogg - och inte i Lovertits. Lovertits är liksom min kärlek, min bebis. Det infekterade får helt enkelt hålla sig därifrån. I alla fall än så länge.

Det är så skönt att känna gemenskap, samhörighet. Igår kväll hade jag sån ångest när jag var ute med hundarna tillsammans med Belse och Linda. Jag mest försvann in i mig själv och jag märkte att även Belse mådde dåligt.

Så när vi kom in igen låg vi två - Belse och jag - mest avdankade i soffan medan Linda pratade på om några negativa energier hon kände av i min lägenhet och att jag verkligen borde rena den (vet inte riktigt hur jag skall orka). Hon var smart nog att ta till världens bästa lösning på äckelkänslor och hämtade glass och tre skålar. Nånstans i alltihopa gick allting fel. Det var hockey på teve, jag sa att Finland skulle vinna. Att jag inte trodde att det fanns en chans att Sverige skulle kuna vinna.
Linda blev sur och hotade mig med att dra om jag inte höll käften. Om någon hotar mig blir jag rasande och sa återigen vad jag ansåg; att Sverige helt enkelt inte kunde vinna. Linda drog.

Varken jag eller Belse fattade riktigt vad som hände. Vi satt kvar i soffan. Tysta. Min ångest växte tills jag helt enkelt inte kunde sitta still längre. Leende för mig själv gick jag in i badrummet, satte mig på golvet och skar. Massor. Tog nya rakblad och skar, skar, skar. Ristade in HORA i ena benet och fastnade där på golvet. Det var blod överallt och jag förstod inte riktigt hur jag skulle lyckas resa mig upp.

Forsande tårar och rädsla för att Belse skulle höra mig tjuta. Rädsla för att hon skulle fatta (vilken idiot jag är. Såklart hon fattade. Antagligen förstod hon mina planer redan när jag reste mig ur soffan). 

Lyckades sätta mig på toaletten och kissa och halkade runt i blodet och kletade ned ännu mer saker. Tog mig till badkaret och sprutade ned mig själv och min kropp med hett, svidande vatten. Dyngsur klänning. Tjutande Mana.

Jag sprutade tills allt det överflödiga blodet var borta och tvingade sedan mig själv att gå upp. Lade mig i sängen. Dyngsur. Belse kom och lade sig halvt över mig. Kramade om mig. Rörde vid mig. Och det kändes så skönt. Så skönt att för en gångs skull inte vara ensam efter ett av mina skära-sönder-mig-själv-utbrott. Min kusin är helt enkelt bäst i världen och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Satt och grät en stund tills jag började skratt igen. Belse har alltid den inverkan på mig. Vi hamnade i soffan igen och glodde på underbara Detroit rock city och sjöng med i låtarna och asgarvade åt tamejfan allt. Vid midnatt gick vi och lade oss i sängen, lyssade på skivan Dave tagit med sig när vi träffades och bara pratade. Det var så skönt. En sån samhörighet. Så länge jag har henne känns det som att jag inte behöver någon annan - för hon bryr sig så fullkomligt och jag har fan aldrig varit med om att någon gjort det tidigare. Brytt sig så om mig. Fuck, nu börjar jag nästan tjuta också.

Idag tog vi cykeln till McDonald's och käkade med alla jävla människor. På vägen hem stannade vi vid Coop och köpte glass och godis. Vi kände att det var precis vad vi förtjänade. Hemma hade vi väntande cola. Och så såg vi på Detroit rock city igen och asgarvade fan lika mycket igen och jag tror vi kommer se den tillsammans snart igen. Det är helt enkelt en sån film som inte kan bli tråkig. Dessutom gillar vi samma killar. Rankar dem likadant. Det är fränt.

Inlägget handlar om samhörighet och visar sig bli kärleksfyllt babbel till Belsebub. Jag hoppas hon vet hur mycket hon betyder för mig. Om inte innan så lär hon göra det efter att ha läst det här inlägget ;)♥