När jag ser på min vänstra arm så vet jag att jag borde sluta. Ser jag på benen inser jag detsamma. Jag kan inte gå omkring och se ut såhär. Jag kan inte tvinga mig själv att bära stora, tjocka och heltäckande tröjor under heta dagar bara för att jag är rädd för att blotta mina skärsår.

Förra sommaren brydde jag mig inte om vilka som såg. Deras miner. Tankar. Om mig. Jag ville få dem att öppna ögonen för vad som pågår i samhället. Få dem att se att det inte "bara" är fjortonåriga brudar med uppmärksamhetsstörningar som skär sig själva.
Men numera är jag så jävla rätt. Så rädd att folk skall döma. Att jag skall bli ensam kvar. Att ingen någonsin kommer vilja vara tillsammans med mig för det jag håller på med.

Många av er som läser tänker säkert att jag bara borde sluta då. Att jag borde sluta gnälla. Andra av er som läser, ni som brukar läsa min blogg, vet att det är mycket svårare än så. Hur mycket jag än vill sluta skada mig själv. är det mycket svårare än så. Jag försöker, men jag når inte ända fram.

På kvällspromenaden samtalade jag med Hecate igen. Det är så skönt. Så fridfullt. Jag kommer nog fortsätta med det under den sena kvällspromenaden. Det är en trevlig vana.

Hm.

Bang bang.