Jag har inte ångest, men någonting ligger här inunder och trycker på. Spänner. Jag vill ta ett rakblad, skära och känna hur spänningarna, elektriciteten släpper. Eller dricka öl så jag kan gömma bort mig i litteraturen som igår kväll. Nu är jag oförmögen att läsa och sitter mest på min skrivbordsstol och stirrar. Väntar på att klockan skall slå tio. Tio = sista kvällspromenaden med hundarna. Rutiner ni vet.
  Om jag skär mig kommer jag förbannat mig själv länge, länge. Alla är så stolta nu. Jag vill inte göra dem besvikna. Jag hatar när folk har förhoppningar om mig. Ni vet ju att jag ändå, tids nog, gör er besvikna. Jag dras mot det destruktiva och leker runt i skiten. Det är mitt liv.