Hur skall jag göra?
Idag har en annan gammal bekant ställt frågan. Vad gör du nu för tiden då? Är det då meningen att jag skall ljuga? Precis som man skall ljuga när någon frågar hur läget är och man förväntas svara bra, oavsett om du dagen till ära planerar att ta livet av dig.
För några år sedan brukade mina föräldrar ljuga om hur det är med mig, om någon frågade dem. Medan de andra stod och babblade på om sina sååå framgångsrika ungjävlar som pluggat det och det och mår så och så och är tillsammans med den och den, stod mina föräldrar där med falska ångestfyllda leenden och låtsades att jag mådde bra. Vadå, psykiskt sjukdom liksom. Sånt pratar man ju inte om. Hysch hysch.
Så vad gör jag nuför tiden då? Skriver? Njae... det går inte så bra. Iof bloggar jag ju en hel del, men det kanske inte är någonting att nämna.
Läser, ja det gör jag då sannerligen. Precis som jag skär mig och blir hög av lycka av nya rakblad. Men nej, sånt skall nog inte heller nämnas.
Hur skall jag säga då? Jag menar, om jag nu övervägde alternativet lögnen. Skulle det då låta ungefär såhär ---> jorå, det är bara bra med mig. Ägnar mig åt mitt skrivandet och har två underbara hundar som jag älskar att ta långa powerwalks med? Hej hurtbulle, typ!
Eller alternativet den supersanna sanningen. Ungefär såhär: Inte särskilt bra med mig. Mitt ex som jag litade på bedrog mig så jag stod där utan vänner eller pojkvän. Har aldrig känt mig så ensam. Har två hundar som båda är ett år men helt enkelt inte tycks kunna bli rumsrena. Dessutom lider jag av en extrem ångest som gör att jag blir beroende av bensodiazepiner igen och igen och jag har en personlighetsstörning och skall förmodligen börja nån skum, daglig terapi om några månader. Ja, så hallucinerar jag tydligen också och har levt med vaneställningar. Hur är det själv?
Nej. Inte bra det heller. Men hur mycket av sanningen skall jag säga? Jag är inte ute efter att vara bekväma för er. Jag ger fan i eran bekvämlighet när det gäller min pyskiska ohälsa. Det är mig själv jag tänker på nu. Hur mycket vill jag säga? Hur skall jag förklara?
Jag är sjukpensionär sedan något år tillbaka. Har en personlighetsstörning som komplicerar min tillvaro mer eller mindre, men jag jobbar på det. Strävar efter att leva ett så humant och friskt liv som jag bara kan.
Vad gör du själv då?
Ja. Det kanske skulle funka...?
Folk som inte vill höra sanningen ska fan inte fråga. Så känner jag.
Du skulle säga sanningen och om de inte bryr sig så är de inte folk som du behöver ha kontakt med! Just nu behöver du väl vänner och inte folk som vill bara ha en fake-vänskap där man låtsas att allt är bra.
Fan på dem som inte bry sig och fan på dem som frågar men inte orkar höra sanningen!
Jag är alltid här och läser din blogg fast att jag ibland inte vet vad jag skulle säga .. jag vill bara att du vet att jag bryr mig om dig!
kram
leticia: jag tycker precis som du! ändå mesar jag till mig emellanåt... speciellt när ångesten är riktad mot mitt eget jag. mitt inre.
nina: oh, vad du är fin! och jag fick ditt brev igår. det piggade upp mig massor! <3
"
Jag är sjukpensionär sedan något år tillbaka. Har en personlighetsstörning som komplicerar min tillvaro mer eller mindre, men jag jobbar på det. Strävar efter att leva ett så humant och friskt liv som jag bara kan.
Vad gör du själv då?"
Det låter perfekt. Det låter som om du har kontroll över ditt liv och det är upp till den som du talar med att välja om han eller hon vill fråga dig mer eller inte.
Du ger alla ett bra alternativ för det finns säkert de som inte vågar fråga dig vidare, de som inte vill fråga och de som inte orkar fråga - men även de som blir nyfikna (både snällt nyfikna och elakt nyfikna).
Kram.
