Sån jävla ångest som kom bara sådär. Jag vet inte om jag borde fortsätta läsa boken. Den är jättebra men jag pallar inte med. Dottern är psykiskt sjuk. Perosnlighetsstörning. Och troligtvis preschizofren. Kanske bordejag sluta läsa? Kanske jag slipper de här paniska katarstroftankarna då?

Fan, jag vet inte. Men jag vet att Linda är fantastisk. Jag förstorar alla problem. Minsta lilla sak blir superstor i min förbannade jävla borderlinevärld och ändå tar hon mig på allvar. Lyssnar och försöker hjälpa. Och det hjälper mycket. Hon säger att det kommer bli bra.

Jag borde alltid få vara sådär ball och bra och kool och frän och självsäker. Då skulle folk tycka om mig. Han skulle kunna tycka om mig. Det kan han nog inte nu. Inte min sjuka insida och min fula utsida. Skärsåren. Jag måste sluta. Och jag måste bli frisk. Bli frisk och få honom att tycka om mig. Han är så fin.

Jag är en idiot och jag har panik. Jag måste bli sådär ball och kool och tuff och frän och självsäker igen. Fram med dig!!