Det finns så mycket i Kärlekströst som jag känner igen mig i. Ångesten av att veta att den man älskar och har ett förhållande gått bakom ens rygg. Emellanåt när jag läser känner jag hur det värker till i magen och jag blir alldeles spyfärdig. Antar att mina minnen är lite väl färska. 
  Men det är en tröst i att läsa boken, att känna igen. Inse att det faktiskt inte är mig det är fel på. Att bli bedragen och lämnad kan hända vem som helst, oavett vem man är. För i början - och även fortfarande emellanåt - klandrar jag mig själv för det som hände. "Om jag ändå var snyggare/mindre fet/frisk/sötare/snällare/gjorde mer hemma etcetera etcetera..." Men det är ju faktiskt inte mitt fel. Syd visste vad han fick när vi träffades. Jag dolde aldrig min sjukdom, han visste att jag kunde gå upp massor i vikt av tabletter jag tog, han visste att jag var sjukpensionär. Och han tyckte att jag var vacker.
  Att han sen träffade någon annan och blev kär är ingenting som varken han eller jag kan göra någonting åt. Sånt kan hända vem som helst. Däremot var han ett svin och en idiot som inte vågade vara ärlig och uppriktig mot mig från början, men det är ju knappast någonting jag skall klandra mig själv för.

Stycket nedan känner jag så väl igen mig i. Huvudpersonen Irene oroar sig för sin make Adrian. Hon vet att någonting är fel och vill så gärna hjälpa honom. Istället för att berätta sanningen för sin fru går Adrian mot attack, precis som Syd gjorde mot mig.

Det är Irene som börjar prata (Adrians skådespelarkarriär börjar äntligen ta fart):
"Vi går aldrig ut tillsammans."
"Jag har mycket att göra - äntligen har jag mycket att göra. Vad väntar du dig?"
"Mer än det här. Jag vill prata. Jag vill att du skall berätta saker för mig. Jag vill att du håller om mig och rör vid mig."
"Det var något nytt."
Irene ryckte till. "Det var lumpet."
"Okej. Det borde jag inte ha sagt. Förlåt."
"Du påstår alltså att det inte är någonting? Du har bara mycket att göra och det tar all din tid?"
"Just det."
"Riktigt säkert?" envisades hon. "Jag måste få veta. Du måste tala om för mig om någonting är på tok. Hur skall jag annars kunna göra någonting åt det?"
"Du ger dig aldrig, va?"
"Va?"
"För dig måste allting betyda någonting, allting måste vara meningsfullt. Ibland borde du låta saker och ting vara - låta mig vara."
"Jag frågade bara var det var för fel."
"Kanske det är dig det är något fel på."
"Mig?"
"Du är så förbannat kompromisslös."
"Förr brukade du säga det som en komplimang."
"Jaså?"
"Ja. Vad har hänt, eftersom allting har blivit så annorlunda?"
"Det är du som har blivit annorlunda" sa Adrian. Han ville inte se in i hennes stora grå ögon, han ville känna sig förfördelad. "Se bara på dig! Du kan inte slappna av längre, inte en minut i sträck. Ingenting är till din belåtenhet - ingenting hos mig i alla fall. Plocka upp det och det, ring till den och den, titta en sån röra, ät inte det, drick det..."
"Jag håller inte..."
"Ibland tittar du på mig som om jag var en gris som kommit infarande i rummet och ställer till oreda."
"Va?"
"Hur tror du det känns att leva tillsammans med någon som ständigt vill  göra en till någon annan? Det är tillräckligt för att driva en till vansinne."

Istället för att erkänna vad han håller på med, ger sig Adrian på sin fru som om hon inte gjort annat än behandlat homom som skit.

Samma igenkänningsfaktor känner jag vid stycket nedan. Adrian skall bo borta i några dagar så att Irene kan fundera över vad som hänt (hon har nyss fått reda på hans förhållande med Frankie) och hon säger åt honom att han inte får spendera dessa dagar och nätter hos Frankie, för då kommer hon aldrig ta honom tillbaka. Adrian försöker övertyga Irene om att han absolut inte tänker vara hos F, han har inte ens tänkt tanken:
"Det är klart att jag inte kommer att göra det. Det behöver du inte påpeka."
"Lovar du?"
"Jag lovar. Du har mitt ord."

Självfallet var det just hos Frankie han spenderade sina dagar (och nätter).

Praktiskt taget samma sak hände mig. När jag fått reda på hela Malin-grejen bestämde vi att vi skulle spendera lite tid ifrån varandra för att se vad vi kände. Syd sa att han skulle åka till Askersund och stanna där hos sina föräldrar, inte åka till Malin. Och precis innan han lämnade mig gav han mig en hård kram och viskade i mitt öra att han skulle göra allt för att få vårat förhållande att bli bra igen.
  Dagen efter knullade han Malin och har sedan dess bott hos henne.

Av detta kan jag konstatera två saker. 1, jag är knappast ensam om att ha gått igenom detta helvete och 2, vad glad jag är att vi inte hade barn tillsammans! Irene och Adrians barn börjar spendera mer och mer tid med Adrian och hans Frankie (Frankie är lillasyster till Irenes bästa vän och de har praktiskt taget vuxit upp tillsammans). Hon får ständigt höra glorifierade ord om Frankie från sina barn och ett av barnen refererar till och med till det nybildade paret som sina föräldrar. Var Irene kommer in i bilden har jag ingen aning om.

Men nu tänker jag inte sitta här och tjöta mer. Måste läsa vidare och se vad som händer. Nicci Gerrard är en superbra författare!