De där overklighetskänslorna existerar igen. Såg nyss på gårdagens avsnitt av Greys anatomy som var äckligare än vanligt och jag kan inte direkt påstå att jag mår bättre. Fryser som ett fanskap. Skall sätta mig på balkongen och läsa igen.

Kom nyss hem från Marcus. Var där och såg på film med honom och Frida-baben. Jag fick vin och godis. Hade sån enorm ångest, därför sa Frida åt mig att gå dit.
  På vägen hem gick jag och tänkte massa. Tänkte på hur jag fortfarande inte känner att jag passar in nånstans. Jag hatar att vara så omöjlig. Att förstora alla små grejen till största möjliga bajskakeri. Just nu hatar jag att vara jag. Önkar att jag kunde få vara klartänkt och logisk. Snäll. En sån man kan lita på. En sån som... en sån som är bra. Jag hatar att känna mig som ett missfoster som inte hör till det här förbannade pusslet som alla andra passar in i. Gud. Jag hatar det här. Jag hatar mig.

Messar med Mira. Hon är så orolig för att jag inte skall bry mig. Jag förstår att hon känner så, jag är bra på att få det att framstå som att jag inte bryr mig om henne. Inte minst då jag för några veckor sedan skickade ett sms där jag skrev att jag hatade henne.
  Det är jag som har övertaget och så har det nog alltid varit mellan oss. Allt sker på mina villkor. Hon säger att jag är egocentrisk och jag visar nog aldrig den sidan av mig så bra som inför Mira. 
  Jag vet inte riktigt varför jag gör som jag gör. Jag vill aldrig förlora henne och ändå är jag så... svår. Och intensiv. För mig är hon den där lilla flickan som behöver tas omhand. Den som känner mig bäst och bäst förstår sig på mig. Min tvillingsjäl, min kärlek. Min dröm. Jag stampar och slår och är ond. Samtidigt som jag älskar henne med en innerlighet som inte går att beskriva. Jag önskar bara att hon kunde förstå att jag aldrig egentligen vill såra.

Som hon brukar säga;
it's all about us...

Jag mår okej just nu. Okej. Men jag är skräckslagen, hela jävla tiden för att jag skall få en jävla ångest för att jag känner mig ensam. Alltså, jag är ju inte ensam. I onsdags träffade jag min Frida-babe och igår var Belsebitchen och Ollie (hans nya bögnamn ;P) här. Rebecca drog precis. Så nej, jag är inte ensam. Och nu är det fyra dagar här som jag skulle vilja ägna åt massa läsande. Bara massa läsande. Så de närmsta dagarna borde liksom se ljusa ut, eller hur?
  Men jag kan inte koppla av för att jag är så rädd för att den där ångesten skall komma. Jag vill bara proppa i mig massa Sobril, men jag har ju gett mig fan på att inte röra den där skiten något mer och egentligen borde jag ju inte behöva dem nu.
  Jag vet att en del av rädslan sitter i att Frida numera har Marcus. Jag är livrädd för att hon inte skall ha tid med mig längre nu när hon hittat en fin blondin och jag skall bli sådär utan henne igen. För jag tycker verkligen om min Frida. Hon är en underbar kompis och jag älskar att vara med henne. Jag vill inte att hon skall försvinna som jag gjorde när jag träffade Syd. Hon säger att hon inte kommer försvinna, men vafan... vem vill ha med mig att göra egentligen? Frivilligt? Jag infekterar bara allt hela jävla tiden.
  Gud. Jag har alldeles för mycket tankar.

Jag har ingen livslust alls idag. Har spenderat de senaste tre timmarna med att sova. Borde verkligen försöka komma igång med läsandet igen. Vit oleander är väldigt bra, men ändå går det segt. Kanske inte är särskilt konstigt med tanke på att jag inte mår bra alls idag. Önskar att det var tisdag så jag hade Gossip girl och den där andra nya serien att se fram emot.

Uhh...!!

Jag vill bara ta tabletterna och döda bort ångesten och rädslan. Imorgon skall jag i alla fall träffa Frida. Hon är min skyddsängel.

Jag har sån ångest nu. Ångest och overklighetskänslor och jag vill bara stoppa i mig tabletter och få ett stopp på alla dessa onda, hemska känslor inom mig. Men det går inte och jag blir fucked up och tror att hela världen är ute efter att döda mig.

Kan inte sova. Mår... pyton. Både fysiskt och psykiskt. De där stötarna attackerar fortfarande min kropp, men inte alls så intensivt som tidigare idag. Jag trodde aldrig att tabletterna skulle ta ett sånt grepp över mig. I söndags sa jag till Frida att det var något fel med min kropp. Jag sa att jag var på väg att dö. Så tog jag Sobril och vi drack öl och gick hem till Marcus och såg på fotboll och drack ännu mera öl och hela måndagen låg jag avdäckad i sängen. Hela dagen idag har varit ett helvete och jag tänker aldrig, nånsin mer stoppa i mig en förbannad jävla bensobajskaka. Tablettfanskap. När Mira kommenterade mitt tablettet och alkoholblandande blev jag bara förbannad. Förbannad för att hon inte trodde att jag hade kontroll och förbannad över att hon jämförde oss två. Hon - som inte ens är i min fysiska närhet - förstod så mycket mer än någon annan. Hon är mitt andra jag, det är fan nästan läskigt.

Men det är slut med det här nu. Inget mer gömande. Och det finns inga genvägar. Jag har en personlighet även när jag inte dricker och proppar i mig tabletter. Men fan... hur skall jag våga? En nykter väg är en ensam väg i mitt fall. Men jag får ta det. För jag kommer bara gå åt helvete annars.