Chinya får smäll på smäll på smäll. Och han tycker inte att han har rätt att må dåligt. Chinya har alltid varit duktig på att trycka ned sig själv och inte se sitt eget värde. På kortare tid än en månad har han gått tre hårda smällar. TRE! Det är inte humant och jag blir skräckslagen när han säger att han inte orkar mer för jag förstår så väl hur han känner. När paniken väller upp och ångesten är så stark att det inte längre går att få fram några som helst "friska" tankar. Jag känner mig så maktlös här borta i Sverige. Han är i Thailand liksom. Vad sjutton finns det som jag kan göra? Ååh, jag vet inte, men jag tänker inte sluta försöka. Och senare idag skall jag ta mig hjälp av korten. Jag vet att han kommer uppskatta det.

Chinya, jag finns alltid här för dig ♥

När jag pratade med min andra halva Mira i fredags slogs jag återigen av hur pigg och frisk hon låter. När jag frågade henne hur hon mådde och hon svarade att hon i veckan skurit sig för första gången på fem månader lät hon fortfarande lika pigg och frisk. Lika förtroendeingivande.
  Borderline bitchar är nog bäst i världen på att fejka. Jag vet ju själv hur duktig jag kan vara på att gå omkring och flina som ett fån och vara trevlig och social medan jag planerar hur jag skall skära sönder mig själv när jag väl blir lämnad ensam.

När jag gick i terapi för några år sedan (hundrafemte terapeuten typ) satt jag och pratade om Mira tamejfan hela tiden. Det var Mira hit och Mira dit och bla bla bla. Jag som bara några år tidigare försökt göra mig av med henne. Hon tyckte om mig alldeles för mycket och det skrämde skiten ur mig.
  Numera finner jag en tröst i att vi alltid har varandra. Vad som än händer så kommer hon finnas kvar. Vi kommer aldrig bli helt ensamma även om vi plötsligt slutar prata med varandra igen. Vi har ju försökt göra oss av med varandra. Båda två, flertalet gånger, men vi dras alltid tillbaka och så kommer det alltid vara. Om resten av världen ger upp om oss har vi fortfarande varann. Vi skulle vara destruktiva tillsammans och vänskapen skulle vara... instabil, men vi skulle ändå inte behöva vara ensamma.

Jag älskar den där jävla baben ♥

Jag vet inte riktigt vad jag vågar skriva här. Jag vet ju inte ens vad det verkligen är jag känner, men nånting är det i alla fall och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Människor ser alltid till att försvinna, förr eller senare. Jag har tjatat om det förut och kommer säkerligen att tjata om det igen, även efter detta inlägg.
  Som sagt vet jag inte riktigt vad jag känner, men en glädje är det i alla fall. Och en rädsla för att den glädjen skall försvinna. Försvinna för att han försvinner.

Egentligen önskar jag att jag inte brydde mig alls. Vet inte om det här är bra eller dåligt för mig. Men jag vet att jag vill ge det en chans. Få tid att lära känna honom. Se vad som händer. Om ens något skulle hända. Det vet jag ju inte, det är det bara framtiden som vet och kan utvisa. Men jag vill inte sumpa allt redan innan det ens fått en chans att bli någonting.

Troligtvis fattar ni ingenting av det jag skriver. Skriver mest för min egen skull just nu. För att jag inte kunde sova pga tankarna som far omkring. Ja, jag är då sannerligen en känslomänniska. Skall sätta mig med korten en stund nu och se vad de har att säga mig.

Tog ett varmt bubbelbad och läste. Känner mig en hel del piggare nu även om jag fortfarande är ett slött fanskap. Lyssnar på Gackt och myser. Kami ligger i soffan och glor på mig. Någon gång skulle jag vilja testa att rita av hundarna. Satt och ritade igår. Första gången på flera år som jag kände mig avslappnad medan jag ritade. Kanske jag är på god väg att släppa alla dessa krav på mig själv som jag annars brukar plågas av. Kravet att läsa massa böcker hela tiden har i alla fall tappat sitt värsta grepp om mig och det är såå fantastiskt. Det går framåt.

Jag klarar inte av att se klart på Titanic. Vill inte se när han dör ifrån henne och allt skiter sig. Jag är för blödig. Skulle bara ligga i sängen och tjuta och förbanna kärleken. Lika bra att jag skippar det. Skall istället ta på mig pyamas och lägga mig i sängen och läsa. Inbilla mig att all kärlek är odödlig. Yeah, right. Gonatt!

Nyvaken. Har precis varit ute med hundarna. Skall snart ta ett bad. Njuta när det svider till i skärsåren och renar mig. Jag är ett äckel och en idiot. Mitt hår är fett. Huvudet dunkar. Drömde om kinesfan inatt. Hatar när han invaderar min sömn. Förresten verkar det som att kinesen läser min blogg. Det är skumt. Är det  för att han bryr sig? Eller vill han läsa om hur oumbärlig han är? HA! Jag saknar honom inte. Inte efter det här. Jag vill inte ha idioter i mitt liv och en idiot är han uppenbart då han äcklar sig med ett pantat fanskap. Ojdå, nu kom ilskan fram igen. Men det är morgon typ. Jag är nyvaken. Jag får vara ilsken då.

Jag är så trött på den här jävla ytan. Komplimang efter komplimang om hur söt eller snygg jag är. Visst, tack. Jättefint av er att säga så. Men lägg för helvete märke till min insida också! Att  höra att jag är klok väger så mycket mer än en komplimang om att jag är söt, speciellt då jag ofta tvivlar på mig själv och min intelligens.

Jag är ingen idiot. Långt därifrån. Nej, allmänbildad är jag inte. Särskilt logisk kan jag inte heller kalla mig själv men ärligt talat är det saker jag ger blanka fan i. Varför? För att man knappast blir en bra person av att veta världens alla huvudstäder eller vad presidenterna i det och det landet heter.
Jag har en psykologisk intelligens eller vad jag nu skall kalla det för. En emotionell. Alla mina år i terapi har lärt mig en hel del saker, saker som de flesta andra tycks vara helt omedvetna om. Det är ganska skrämmande. Skolan borde ägna mer tid åt emotionell intelligens. Lära eleverna att tänka och behandla andra med respekt.

Jag får en hel del kommentarer i stil med "du som verkar så go och fin" när jag berättar att jag är psykiskt sjuk. Det får mig att tappa hakan. Typ; jaha? Varför skulle jag inte kunna vara go och fin för att jag är psykiskt sjuk? Människor tycks ha en skev bild om psykiatrin och dess patienter. Det finns ingenting som säger att du är en dum jävla idiot för att du inte är frisk. Det finns ingenting som säger att du inte kan vara intelligent när du är sjuk.

Det finns inte en psykisk sjukdom. Det finns massor. De skiljer sig ifrån varandra precis som de också har likheter. Att påstå saker som att man inte kan vara "go och fin" om man är psykiskt sjuk är bara idiotiskt. Ren jävla idioti.

Jag skär mig själv, jag är paranoid. Mitt humör växlar på någon sekund och kan gå från en extremitet till en annan. Jag inbillar mig saker och har en störd uppfattning om mig själv och mitt eget värde. Det händer att jag ser saker, hör saker osv men det finns så mycket mer i mig än bara det. Jag är inte en stor sjukdom. Jag är en människa. Och jag förtjänar all jävla respek jag kan få.

Jag tvivlar ofta på mig själv och min intelligens och det är helt fucked up. Jag förtjänar respekt, kärlek, ärlighet och allt annat som ni friska människor förtjänar. Jag förtjänar att träffa någon som verkligen bryr sig och som stannar kvar och kämpar med mig istället för emot.

Jag är fan ingen jävla idiot.

Det finns en person jag väldigt gärna skulle vilja träffa och jag blir totalt dum i huvudet av att sitta här och tråna (?) och vara rastlös. Är det allt lyssnande på HIM som gör mig sånhär? Inte bra, inte bra.

Tror ni att han - Syd - ens bryr sig om att han gjort mig enormt illa? Jävla kattbajslåda.

Har pratat med M i 46 minuter och tio sekunder nu. Jag. Tala i telefon. Kors i taket typ. Han får mig att skratta. Han är kul. Hans pappa är författare (fattar ni hur jävla fränt det är eller?). Men det skulle aldrig funka. För han går inte med på hundar i soffor och säng.

Jag är så bitter på Syd. Så... förbannad. Jag vill inte ha något med honom att göra nu. Slut med sms och allting. Han orkar inte hälpa mig med hundarna för att han har så mycket annat. För att han mår såååå dåligt. My ass! Så han kan  ta sitt skit, flytta in hos idiot-Malin och glömma hundarna. Han sjunker bara mer och mer i mina ögon för var dag som går och jag mår knappast bra av att ha med honom att göra. Hans saker som är kvar hos mig skall ned i källaren och där får de stå tills jag är redo att träffa honom. Förhoppningsvis kommer han in på någon jävla polisskola så jag slipper riskera att stöta på honom på stan eller någon annan stans. Idiot-Malin bor trots allt inte mer än några kvarter härifrån. Syd har fått samma dryghet som Blixt hade när jag gjorde slut med honom. Jaja. Alla ex blir idioter, är det så? (Fast egentligen tycker jag inte att Blixt är någon idiot. Honom förstår jag ju faktiskt).

Hur som helst. Människor som är destruktiva för mig och mitt liv skall raderas ut. Klart slut. Bort bort. Och jag skall leva vidare. Med mina älskade hundar som är det viktigaste i mitt liv.

Jag har varit ensam en stund nu. Känner någonting mellan ångest och glädje. Har haft det riktigt, väldigt trevligt även om jag i början var helt körd i skallen. Och så dök Syd upp i huvudet på mig helt plötsligt och jag kände mig ledsen. Varför kom det nu? Är det för att jag tagit ännu ett kliv - ett stoort kliv - iväg från honom? Skall snart ta en bok och lägga mig i sängen och läsa. Hur mycket jag kommer kunna få in i skallen är dock svårt att veta. Tankar på han (besökaren alltså, inte kinesen) kommer helt klart knacka på och stampa in i mitt medvetande :P Och det är knappast någonting som jag har något emot.

Hm. Jag skall få besök. Och ja, jag är skräckslagen. Har sprungit omkring som en tok och letat kisspölar. Shit. Jag kan inte koncentrera mig.Varför gör jag sånt här?

Jag kommer aldrig mer - i ett förhållande - kompromissa på ett sådant sätt att jag förlorar mig själv. Jag skall sluta vara rädd för att aldrig träffa någon som kommer acceptera mig som jag är, med psykdiagnoser och allt. Alla världens människor är inte fega, dömande och svaga svin som ljuger och inte orkar kämpa. Jag är knappast enbart ondska, om jag är ondska över huvud taget.

Jag kommer heller aldrig acceptera en partner som inte tycker om mina hundar. Mina hundar är det viktigaste för mig. För dem skulle jag göra allt. Det jag får från Kiba och Kami är ren och obesudlad kärlek och när jag sitter på badrumsgolvet och karvar i armarna så kommer de fram för att pussa mig, istället för att ge mig dåligt samvete för att jag än en gång har åkt dit i självmisshandelns dvala.

Det finns en kvinna på spray date som har skrivet i sin presentation att folk med psykdiagnoser helt enkelt skall hålla sig borta. Det finns en härligt uppriktig veganjävel som tycks älska att retas med folk som självfallet även gav sig på henne =P Sånt tycker jag är underbart.
Själv blir jag mest förbannad av sånt där. Känner för att slå, slå, slå! Sparka hårt och skrika att hon är en dum jävla idiot som förtrycker en stor grupp med människor som redan har det allt annat än bra. Varför tycks så många tro att psykisk sjukdom är lika med idioti, ondska, illvilja? Jag blir så frustrerad av sånt. Förbannad. Men jag tänker inte låta mitt sjuka jag ta över och bli bitter och hatisk för just nu mår jag bra och det tänker jag njuta av. Jag kom till och med på mig med att gå omkring och le för mig själv när jag var ute på hundarnas morgonpromenad.

Jag är inte ens bitter på Syd längre. Jag föraktar det jag gjort och skulle gärna se hans äckel till flickvän (?) lida på samma sätt som hon fått mig att lida, men Syd klarar jag helt enkelt inte av att hata. Inte just nu i alla fall. Mina känslor gentemot honom pendlar mellan hat och kärlek.

Veganen sa till mig igår att jag skulle ta tillbaka Syd om han skulle inse att han gjort ett misstag (det klart han gjort ett misstag, eller hur? =P) Men sanningen är den att jag inte skulle det. Jag har insett att bristerna i förhållandet. När Leticia för några månader sa till mig att Syd inte var bra för mig blev jag förbannad och ville helst inte ha med henne att göra. Nu förbannar jag snarare mig själv för att jag var dum nog att inte lyssna. Visserligen är jag glad att jag har gått igenom det här, det har lärt mig mycket, men jag måste också lära mig att lyssna på folk som är verkliga vänner. Och Leticia är helt klart en av dem.

Jag borde också ha reagerat på alla dessa gånger jag skräckslaget suttit och pratat med Chinya om min rädsla för att bli lämnad av Syd. Jag trodde att hela mitt liv skulle ta slut. Att jag skulle förbli singel.
Men vill ni veta en sak? Om jag inte finner någon som passa ihop med mig som jag är - ja, då är jag mycket hellre singel. Jag har insett värdet i mig själv och konstigt nog har denna erfarenhet ökat på mitt självförtroende. Jag duger som jag är.

Nåja. Har inte tid att sitta här och babbla hela dagen. Mamma och pappa är lediga idag så vi skall åka iväg till Oset och promenera i naturen med hundarna. Hade tänkt sminka mig lite innan dess och även kolla igenom mina favoritbloggar.

Sayônara!

Jag känner mig så fnittrig, så glad. Förut var Rebecca och jag ute i parken och lekte med hundarna och skrattade som två fjortisar. Hon är bara femton men jag har riktigt kul med henne. Jag känner mig mänsklig igen. Som en tjej. Och imorgon kommer Kimmo :D
Har fått kontakt med en hel del intressanta människor från spray date och känner mig allmänt positiv. Det känns som att mitt liv fått en ny början. Att det här är min chans att bli lycklig.

Jag litar till mitt sjätte sinne. Mer än någonsin. Det känns som en tröst precis som min tro gör. Jag skall ta mig igenom det här. Min kära irakiske vän Ali sa en hel del kloka saker till mig tidigare ikväll. Jag är så glad att jag får ha kloka människor i mitt liv.

Jag inbillar mig att Syd är hemma hos Malin nu. Jag måste sluta skriva Malin, då kan ni ju tro att det är min Malin. Min fina underbara världsbästa Malin. Och en äckel-malin finns redan. Så Syds Malin får bli bitch-Malin. Jag blir knäpp av att tro att han är där hos henne och har messat och sagt att om det nu är så... att han har valt... då skiter jag i honom. Totalt.

Skall strax göra mig i ordning för natten. Troligtvis kommer det dröja länge än innan jag sover, men det är bra att göra sig redo. Typ. Hm. Jag skall verkligen reda upp mitt liv.