Det är svårt idag. Tog tid att komma upp ur sängen och allt jag försöker åstadkomma tar miljoner av år att bli klar med. Hundarna märker att det är någonting som är fel för de släpper mig inte med blicken. Jag har ingen ångest så jag kan inte döda bort ondskan med massa Sobril. Jag vill bara lägga mig ned, sova och slippa vakna igen. Så det är sannerligen tur att jag har hundarna. Utan dem skulle jag sova bort allt det jobbiga och förlora livet ännu mer. Precis som jag gjorde när jag var sjutton.

Fick post idag i alla fall. Min japanska brevvän Mami bifogade tre olika paket med brevpapper. Båda mina japaner är sådär läskigt snälla, precis som Chinya som är halv japan. Är det så för typ alla? Är japaner snällare än andra människor? För i såna fall borde jag verkligen sikta in mig på Gackt, Miyavi, Anna Tsuchiya eller någon annan snygging. Hah. Jag försöker bara fly min verklighet.

Den här dagen har verkligen börjat kasst. Vaknade när mamma ringde och väckte mig - som hon skulle. Vi pratade om Syd och hans egobrud och att de har flyttat ihop (oh, yeah! här går det snabbare än snabbast minsann). Jag känner sånt jävla agg gentemot honom. Han vägrar hjälpa mig med hundarna - men det nämnde jag igår va? Har Syd alltid varit såhär egoistisk? Har jag varit altlför förhäxad av hans vackra asiatiska yttre och helt enkelt ignorerat de delarna av hans personlighet som är allt annat än trevliga? Leticia♥ erkände för mig att hon nog aldrig gillat Syd och jag undrar själv vad fan jag gjort med honom. (Framtida partner kommer nog att Leticia-kollas,hihi). Han verkar inte bry sig ett dugg om någon annan än sig själv, inte ens hundarna, och det skrämmer mig massor.

I ungefär en halvtimme fick jag jaga Kami innan jag kunde gå ut på promenad och nu sitter jag här och känner för att lyssna på Nine inch Nails och karva in äckliga ord i mina armar och ben. Men jag skall försöka hålla mig ifrån det. Istället skall jag glo på Sex and the city och läsa och skriva brev. Murvel. Allra helst skulle jag bara sova.

Jag drömde om Syd inatt. För första gången sedan han lämnade mig har han fått plats i mina drömmar. Troligtvis är det därför jag är på så dåligt humör idag.

Jag hatar att lägga mig och sova numera för då vet jag att jag snart måste gå upp igen och den där tiden jag är nyvaken är som allra värst. Just nu känner jag mig gråtfärdig. Och förbannad. Jag hatar Syd. Äntligen! Och det är så skönt! Jag hoppas att han kommer få lida lika mycket som jag fått pga honom. Mitt självförtroende är så kasst att jag inte fattar hur jag någonsin skall lyckas tro på mig själv igen. Och jag frågar mig om och om igen; vem kommer någonsin vilja ha en flickvän som är psykisk sjuk och har en personlighetsstörning?

Jag skall se till att börja träna i år och sköta maten. Gå ned alla de där kilona som tabletterna fått mig att gå upp. Jag skall bygga upp mitt självförtroende igen. Bli stark i mig själv. Överleva.

Så fort jag tänker på Syd och hans ragata känner jag ett starkt äckel inom mig. Snälla, låt mig slippa se.

Han har sagt att han knappast suttit och snackat skit om mig med bitch-Malin, att han inte är så känslokall. Men varför har jag trott på honom? Dessa dagar har jag försvarat honom mot alla som sagt ett ont ord. Jag är en patetisk idiot och Syd har lyckats ärra mig rejält. Han som alltid tjatat om att han minsann aldrig ljuger. I december har han ju fan inte gjort annat än att ljuga. Att han kan skita i hundarna som han gör skrämmer mig ännu mer. De älskar honom så villkorslöst och dyrkande och han ägnar dem säkert inte ens en tanke. Han äcklar mig verkligen. Så jävla mycket. Vilken bra början det blir på det nya året. Fnys. Och jag som redan hade problem att lita på folk.

Sitter och pratar med Malin. Om jag har tur kommer hon idag. Annars får jag se till att överleva ändå. Skall in till Marieberg en sväng och köpa byxor och en kjol. Kan inte se ut såhär. Att bli dumpad av pojkvän har fått mig ännu mer att inse hur hemsk jag ser ut.

Det är definitivt över mellan Syd och mig. Han har ljugit och äcklat sig med den där jävla Malin från hans och mammas jobb. Det är över nu.

Jag har en positiv känsla inom mig trots allt. Kanske allt blir bra till slut. Mitt sjätte sinne brukar stämma nästan läskigt mycket och jag hoppas att det stämmer nu.
Vid två skall jag iväg med mamma och pappa och handla mat och även köpa en födelsedagspresent till Syd. Han fyller 24 den tredje januari och jag tänker inte låtsas om att jag glömt den. Jag vet precis vad jag skall köpa och jag hoppas att han kan uppskatta gåvan.

Syd drog igår och livet som singelmatte började allt annat än bra. Kiba och Kami stod och skällde och ylade vid ytterdörren efter att Syd hade gått. Klockan var 11-12 någonting så jag lade mig i sängen för att sova. Hundarna valde att ligga vid ytterdörren och vänta.
Under natten som gått har jag vaknat flertalet gånger av att hundarna börjat skälla vid minsta ljud. En förhoppning om att Syd skulle komma tillbaka. Det var också de som väckte mig nu på morgonen och under promenaden skötte de sig allt annat än bra. Min högra hand känns sönderskuren av deras förbannade koppel som skurit in i huden ( i alla fall Kibas) och de har försökt jaga skator och även en jack russel terrier. Just nu sitter jag och väntar på ett svar på mitt sms till Syd, gällande pengar. Jag har inga pengar. Mina pengar har gått till hyran och räkningar och jag har ungefär 200 kronor kvar på kontot. Jag måste veta om jag kan ta av hans undanstoppade pengar eller inte. Men det tycks inte komma något svar.

Jag har knappt ätit någonting under de senaste dagarna. Idag har jag dock varit duktig. Tog nyss ett hårt bröd med julskinka på. Hade gjort två men Kami-skiten hade ned dem på golvet för mig. Men det gör ingenting. Det känns så menlöst att äta och det är ju faktiskt bara bra. Om jag kan gå ned lite i vikt vore det ju knappast en katastrof.
Skall snart ge hundarna deras mat och sedan blir det promenad. Jag antar att jag ser ut som ett levande psykfall när jag kommer därute och går i mina pyjamasbyxor och hängande bröst (jag orkar inte klä på mig, okej?). Jag är rädd för att träffa någon jag "känner" och tvingas stanna och prata. Vad skall jag säga? Åt helvete med allt, Syd har gjort slut? Jag är inte särskilt trevlig just nu. Det kanske jag aldrig har varit förresten, men just nu orkar jag inte ens anstränga mig.

Syd ber mig att inte lägga mitt liv i hans händer, när jag gråtande ber honom att inte avsluta vårat förhållande. Men är det verkligen så? Lägger jag verkligen mitt liv i hans händer bara för att jag inte kan tänka mig en framtid utan honom?
Vi träffades förra sommaren och för första gången i mitt liv kände jag mig inte ensam. Jag älskar honom. Han är min bästa vän och jag älskar att vara med honom. Vi skrattar så mycket. Har samma icke-existerande humor. Vi är likadana, fast ändå inte.
Han säger själv att det inte var något fel på vårat förhållande. Är jag då dum i huvudet som inte förstår varför han då gör slut? Jag förstår att han mår dåligt och att han är förvirrad. Jag förstår att han inte vet vad han vill göra med sitt liv. Men varför måste han lämna mig för det? Varför kan han inte låta mig få försöka hjälpa till? Varför måste han komma dragandes med min sjukdom och säga att jag redan har tillräckligt jobbigt, tillräckligt mycket att jobba med? Det är ju knappast så att jag mår bättre av att inte ha honom i mitt liv.

Och vi har faktiskt två hundar att ta hand om. Skall de nu plötsligt bli mitt ansvar, själv? Skall jag gå från att vara sambo som delar vårdnaden om två galna valpar till att vara ensamstående hundägare? Det blir stort, men å andra sidan är jag Gudomen tacksam att jag har mina hundar för just nu är det dem som håller mig uppe.
När jag vaknade för en stund sedan av att Syd frågade om han skulle ta ut hundarna förbannade jag att en ny dag var kommen. Jag sa att jag kunde ta ut dem, men han kontrade med att han ändå skulle upp. Så gjorde vi alltid förut. När vi fortfarande var ett par. Så varför var han tvungen att väcka mig om han nu ändå tänkte ta ut dem själv? Jag frågade det.
"Varför var du tvungen att låta mig vakna?"
Men så kom Kami krypandes uppför min kropp nedifrån fötterna och lade sig tillrätta på mitt bröst. Då kändes det genast lite bättre. Tröstande. Han finns där, precis som Kiba, och de bryr sig om mig. Vad i helvete skulle jag göra utan dem?

Det visade sig att jag varit alltför optimistisk gällande Syd och mig. Optimism är överskattat. Ja, rent av farligt. Så fort jag tänker på saker vi gått igenom, saker vi gjort tillsammans, känns det som att hela världen skall rämna och jag kan inte tänka på någonting annat än att jag vill dö.
Mamma och pappa är självfallet oroliga men jag har försökt övertyga dem om att jag inte kommer göra någonting mot mig när jag har mina hundar. Jag skulle aldrig lämna dem ensamma i den här hemska, grymma världen. De är mina bebisar, mina skyddslingar, mina vänner.
Men jag kan inte föreställa mig ett liv utan Syd. Han är verkligen min själsfrände.

Nu har jag suttit här ett tag och kämpat med bloggen. Börjar närma mig en viss grav an nöjdhet. Just nu sitter jag dock vid Syds dator då jag knappt har några roliga typsnitt alls på min. Måste göra någonting åt det eftersom bloggen blir såååå mycket finare på hans dator.

Syd har bytt tider med mamma så han är ledig i helgen. Antligen kommer han ta tillvara på den tiden genom att fara till Askersund och tänka, eller så kommer han stanna hos mig så vi får mer tid att prata igenom allt. Saken är den att Syd helst vill ha en paus medan jag själv känner en stark skräck gentemot det. Dels för att vi redan haft två pauser under det senaste halvåret och dels för att jag är rädd att han inte kommer komma tillbaka. Då är det lika bra att köra in kniven i mitt hjärta på en gång så jag kan börja kämpandet med att återta livet.
Igår låg jag i sängen hela dagen och sov medan hundarna var hos mamma och pappa. Idag är jag i alla fall vaken. Det är alltid positivt.

Nu skall jag ta med mig En desertörs bekännelse och ta ett långt bad.